Att gå från att slösa pengar till att slösa tid?

Jag skrev en del igår om Aftonbladets nya serie om det spännande ämnet "framtiden". Hittills har det varit två intressanta men inte epokgörande inlägg och jag hoppas att man fortsätter i samma stil (fast gärna med epokgörande inslag ibland).

Idag är det trendstrategen (mystisk titel) Christina Cheng som skriver om att det är tid - inte pengar - som kommer att värderas i framtiden.

Hon skriver att den industriella utvecklingen och vår attityd till konsumtion, har lett till att vi sedan dagens pensionärer var 10 år lyckats köra jordens tillstånd i botten. Detta kommer att leda till en massa otrevliga konsekvenser. Bland annat det för den lägre medelklassen hemska beskedet att vi kommer inte kunna flyga till Thailand över jul som tidigare, inte heller kommer H&M kunna förnya hela sitt butikssortiment var tredje vecka.

Dock, vad Cheng hävdar känns igen från andra håll tror jag: vi måste använda mer lokala resurser, men det behöver inte vara tråkigt ändå. Det som eventuellt kan bli tråkigare är att den globala strukturen kommer falla och ge färre kiwis i fruktkorgen skriver hon. I stället för mat som skickas runt hela Jorden får vi ta till den lokala produktionen - Sveriges bönder tackar nog för det beskedet!

Vi kommer fram till frågan om det nya samhället som miljökrisen kan leda fram till: Vi kommer istället att se ett skifte i fokus från vad vi kan få (eller ta), till vad vi kan ge. Att det som definierar oss inte är vad vi lägger våra pengar på, utan det vi lägger vår tid på.

Här närmar vi oss en fråga som behandlas i nationalekonomins konsumtionsteori, nämligen den avtagande tillfredsställelsen. Är man fattig betyder det mycket för tillfredsställelsen att öka sin konsumtion litegrann, är man stenrik spelar samma tillskott en obetydlig roll. Eller det kan bli negativt, konsumerandet står en upp i halsen och känns bara tråkigt. Kommer de 8,1 Mdr kronor som vi spenderar på tv-apparater i år verkligen att göra oss lyckligare? undrar hon.

I stället antar Cheng att vi kommer att värdesätta högst mänskliga saker som våra familjer, vänner och mat. ... I ett sådant Sverige där varje individs bidrag till vårt samhälle är behövligt och självklart växer en kärlek fram till vårt gemensamma projekt. En samhällsvision som vi likt de burmesiska munkarna tycker är värd att riskera livet för. Slutet låter nästan revolutionärt: att riskera livet! Kan man tänka sig att hårdnackade "klimatförnekare" är redo att våga livet för att behålla sin kära konsumtion? Andra människors liv är de nog redo att riskera för sina SUV:ar och flygningar på långa och korta distanser.

Då kan man fråga om det är konsumtionens övermättnad eller miljötvånget som gör att vi kommer att börja leva ett trevligare liv, och vad man skall göra med personer som vill fortsätta flyga till Thailand och andra dumheter? Kommer det inte att bli nödvändigt att ta vissa gynnare i kragen och säga med kraft att "nu är det slut!"? I artikeln nämns inte planekonomi, men eftersom all ekonomi förutsätter planering måste den här frågan komma upp på bordet ganska snart. Inte om, utan hur skall framtiden planeras?