Ljuständardagen - ett liv och ett kiv

Det kanske har med åldrandet att göra, men jag tycker att det känns riktigt att ägna de gamle några tankar denna dag och även tända ljus till deras minne. I förmiddags gjorde jag mig en sväng uppför berget till Högalidskyrkan och dess urnlund. En del folk knallade omkring men i huvudsak var det lugnt och stilla. Värsta väsendet kom faktiskt från regnet, det skvalade rätt bra en stund där på förmiddagen.

Ljus och frid i Högalidskyrkans urnlund

På eftermiddagen tog jag tunnelbanan ut till Skogskyrkogården. Där var det minsann andra takter: först fick man stå och trampa ett par minuter innan det ens gick att komma ned från perrongen för det var tjockt med folk. Därnere vällde människomassor fram. Från tunnelbanan bort till stora ingången till kyrkogården kunde jag räkna till inte mindre än sju stånd där hungriga allhelgonafirare kunde inhandla produkter lämpliga för kurrande magar. Förr i tiden kan man väl tänka sig att det kom en klassisk korvgubbe med lådan på magen. Sånt är historia, nu är det fullt sortiment som bjuds!

Den moderne tidens korvgubbe trycker i allhelgonamörkret

Där var i sanning ett liv och ett kiv, ja. Bussar åkte ut och in (är väl ok för gamlingar som har svårt att gå), mängder av bilar åkte ut och in på alla upptänkliga vägar, och nog tyckte jag att en del av bilisterna såg ut som de var kapabla att gå själva. Men det kanske var en missuppfattning. Den djupa friden här skall man nog inte söka en dag som denna. Det gäller arkitekturen också. Asplunds magnifika infart till kyrkogården bör nog upplevas i dagsljus en lugn vardag.

Människor överallt. "Festligt, folkligt, fullsatt." Jag hörde någon som klagade på stölder vid gravarna "man tar till och med ljungen". Det är taskigt.

Men jag tände mitt ljus och stod en stund i dunklet och iakttog alla andra ljus runtomkring; en vintergata av små eldpunkter mellan tallarna. Någon slags frid kanske stack fram näsan några minuter. Vädret var ju milt också.

Och så var det dags att dra sig hemåt, när det åter gällde att inte bli nedmejad av bussar och bilar på de mörka vägarna eller krocka med alla andra som var ute och vandrade. - Se, det var en riktig allhelgona!