Rymden full av satelliter

En ny artikel i Aftonlövet med spekulationer om framtiden, denna gång av Johan Marcopoulos, informationsansvarig på Rymdstyrelsen. Det finns saker i hans inlägg som är intressantare än rubriken om att vi kan vara på Mars år 2057. (Själv har jag avgått 2057, så blanda inte in mig i erat "vi"!). Jag citerar ett stycke:

Satelliter ger oss en unik överblick av hela jordklotet. ... År 2057 finns det oändligt många fler satelliter och den kontinuerliga satellitövervakningen liknar ett medicinskt jourövervakningssystem för jorden. Hur länder lever upp till gemensamt fastställda klimatmål övervakas av satelliter. Information om snö, vind och molnighet gör att vi kan optimera lokalisering och drift av förnybara energikällor som vattenkraft, vindkraft, vågkraft och solkraft. ... I nästa steg ingår även råvarutillgång, kontroll av informationsflöden, rymdväder och konflikttillstånd i realtidsprognoserna.

Länderna/staterna antas alltså vara kvar, och mycket gott kan göras när vi vet mer om förhållandena på vår planet. Samtidigt läggs informationen ("kontroll av informationsflöden") ihop på ett sätt som gör att åtminstone jag ser en avgrund öppna sig mellan de två alternativen: antingen får vi en framtid där Jordens folk i demokratisk ordning, med hjälp av denna massa av information, kan på ett demokratiskt och planmässigt sätt använda Jordens resurser till det gemensamma bästa - eller också kommer skumma minoriteter att kontrollera resurserna och fördela dem enligt egna preferenser.

Med "skumma minoriteter" avses helt enkelt storföretag och liberala och/eller totalitära stater med eller utan religiösa förtecken. När människa och datanät alltmer kopplas samman ökar riskerna för totalitär kontroll. Ibland får man intrycket att liberalerna slutade älska demokrati i industrivärlden ungefär när Sovjetunionen upplöstes, men det kanske vore tid för ett uppvaknande igen? För ta det där med "konflikttillstånd" - slumstäderna växer med rasande fart i Tredje världen och det finns krafter som ser ett kommande hundraårskrig där. Skall slummen städas upp genom sociala program, eller skall satelliter styra Pentagons bombmattor mot rucklen där fattiglapparna räknas i miljarder?

Som jag brukar hävda: motsättningen går inte mellan planekonomi och icke-planekonomi. Det verkliga motsättningen finns i vad planeringen har för mål. Och där kommer frågan om demokrati in. Och den kommer att vara viktig även om jordfolket inte flyger till Mars eller börjar utvinna råvaror på Månen. Det kan ju bli så att problemen på Jorden växer oss över huvudet, och då lär det inte finnas resurser över till expeditioner till andra himlakroppar. Det kan vara så att det bästa vi kan göra med Jordens resurser är att inte skjuta ut dem i rymden utan i stället använda dem här, men skall det beslutet tas bakom stängda dörrar av smågrupper, eller efter en debatt som omfattar oss alla?