Att drömma om en vit jul - Andreas Malm

Blek vintermåne över en helt snöfri ekbacke på Djurgården i Stockholm, den 28/12 2007

Vem säger att julen skall vara vit - ens här i Stockholm? Det är enda större invändningen mot Andreas Malms julbetraktelse ("Hejdå, mitt vinterland") i Aftonbladet. Jag tycker mig minnas ett antal jular de senaste årtiondena som varit gröna, regniga och höstkulna snarare än gnistrande vita. Och den riktiga vintermånaden är väl inte förrän i februari? Vi är inte där ännu, och den ryckigare väderlek som klimatförändringarna innebär kan också medföra en riktig vargavinter då och då (till tillfällig tröst för skidåkare och klimatförnekare). Men i det stora hela är detta en skitsak mot de stora miljökatastroferna som inträffar idag och de ännu större som kommer om vi inte kan få hejd på uppvärmningen. Brist på snö här är en struntsak jämfört med en jättetyfon som blåser rent kusterna i östra Asien.

Det tunga i Malms artikel handlar om annat än bristen på skidmöjligheter här på vintern. Den vita julen är ingen tillfällighet eller ett lokalt fenomen, utan

... en lokal härold i den armé av budbärare som sänts ut över världen och uppträder som uteblivet regn i Australien, sommarfrost i Bolivia, en månad för tidig grodsång i England, uråldriga färskvattenkällor som plötsligt smakar salt i Bangladesh, tropiska cykloner som för första gången brakar in i Brasilien, breda floder som smalnar till rännilar i södra Afrika, havsvågor som häver sig över Tuvalus atoller, sprucken is i den arktiska arkipelagen, monsuner med okänd styrka över New Delhis gator, ökenstormar allt längre söderut i Kina.

Den vita julen är nordeuropeisk folklore. Julregnet ingår i en global folklore om ett klimatsystem som rämnar.

Hur räddar man situationen? Många glada konsumenter tycker nog att när det gått så långt kan man lika gärna fortsätta konsumera, loppet är ju kört i alla fall. Upptryckt mot Malms artikel är en annons om flygsemester på något varmt ställe, så det går snabbt att hitta inspiration. Där olika rörelser kämpar för sina rättigheter handlar det om att över huvud taget ha en Jord att kämpa på:

... där arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och de antikoloniala befrielserörelserna har stridit för en demokratisk jord, en fri och jämlik jord, en jord med självstyrande folk, kan vi i dag drömma om att över huvud taget ha en jord. En fungerande planet, med bibehållna förutsättningar för mänskligt liv, har blivit Utopin.

Men riktigt går inte resonemanget ihop. För som jag tycker det ser ut så vävs de olika rörelsernas kamp ihop med arbetarrörelsens socialistiska målsättning, utopin att bevara vårt liv ger upphov till en kraftfull rörelse:

Drömmen om en vit jul måste hädanefter, av ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar, vara drömmen om en demokratiskt planerad ekonomi: så länge de kapitalistiska företagen får bestämma själva gäller business as usual. Drömmen om en vit jul är drömmen om att samhället – inte privata profitjägare – styr investeringar, raserar och bygger infrastrukturer. Drömmen om en vit jul är, inte minst, drömmen om en värld där centrum och periferi, en kategori rika länder och en kategori fattiga, inte längre existerar.

För några årtionden sedan kunde måttligt reformistiska socialdemokrater och socialliberaler säga saker i den stilen. Idag får de förmodligen krampanfall och rullar sig på marken och skriker något obegripligt om "Stalin" eller "kommunism". Vem bryr sig? Inte så många, hoppas jag. Malm har sakert fel i detaljer, men i det stora ser han ut att ha rätt. Nu ställs liberalismens "enda väg" mot "ofrånkomliga politisk-ekonomiska lagar" - vem vinner den matchen? "Den enda vägen" visar en kuslig tendens att vilja ta slut i en öken någonstans medan den andra vägen åtminstone kan ge de flesta människor ett anständigt liv, så valet verkar lätt - följaktligen misstänker jag att kampen kommer att bli mycket hård och ful. Inte kommer Exxon att lägga sig frivilligt, och maktresurser har man.