Jag skrev lite om "oberoende riksbank" för några dagar sedan varpå följde en debatt med signaturen Gustav. En av mina kritiska synpunkter på en institution som har till uppdrag att (officiellt) bevaka bara en fråga och i stort sett strunta i allt annat är att världen omkring denna institution har en tendens att ändra sig. Och därmed blir den ursprungliga instruktionen allt svårare att följa. Det är som den gamla frågan: "Om kartan och terrängen inte verkar stämma med varandra, vad är det då som gäller?" I en intervju med förre vice riksbankschefen Villy Bergström i Dagens Nyheter idag (verkar inte finnas i nätupplagan) säger han något som låter ungefär som samma sak:
Historiskt sett har penningpolitiska regimer brukat fungera i 20-30 år, tills det har blivit dags för något nytt.Sedan tillägger han:'
Den här gången hotas systemet av de finansiella bubblor som uppstår vid låg inflation och stabila makroekonomiska förhållanden.
Här är det osäkrare. Vi vet ju inte om det kommer en inflationschock eller om det händer något som kastar såväl "finansiella bubblor" som "stabila makroekonomiska förhållanden" över ända om några år. Stabiliteten i sig skulle kunna innebära ett hot om den döljer mer djupgående problem. Även om havet ligger lugnt och blankt kan det finnas häftiga strömmar under ytan. Skulle det potentiella svarta hålet i US-dollarekonomin öppna sig exempelvis, då kan det bli synnerligen rörigt i världsekonomierna framåt. Att det skapas "bubblor" kan ju också hänga samman med att den reala ekonomi som de uppstår ur och lever på inte går helt bra, och då uppstår spekulation och spelverksamhet som kan få vansinniga proportioner.
På tal om ekonomi: Fattiga skickas till kyrkan handlar det om i ett DN-reportage. Ett dj-a sätt. Socialtjänsten i Stockholm har förnekat det tidigare, men nu var det någon som var klumpig nog att skriva ner att man vill jaga över en behövande till kyrkans bistånd. Och det är inte nytt. Redan under Persson-regimen hörde jag om det här fenomenet, nämligen att det samhälleliga skyddsnätet monteras ner för att de ansvariga glatt räknar med att kyrkliga samfund tar över. Jag minns intervuer med folk i Frälsningsarmén (i Eskilstuna tror jag det var) som handlade om det. Detta är inte bara Allianspartier som ger sig på folk som har det svårt, såvida man inte också räknar godsägare Persson och hans SAP som tillhöriga Alliansen. Alltid går det att sänka skatten några öre på det sättet, men vem garanterar att detta inte kommer tillbaka mycket dyrare senare?
Tänkte kommentera dina synpunkter igen här; det verkar ju som om det var en tankeväckande diskussion vi hade tidigare iaf. Jag later nog fragetecknen fran ditt sista inlägg där vara kvar istället för att svara - de är om inte annat bra som retoriska motfragor, jag tror inte man kan ge klara svar sa lätt. :)
SvaraRaderaJag haller med helt och fullt om att det kan vara en risk att smalt inriktade institutioner blir lite väl inlasta pa en fraga och struntar i världen däromkring. Det är klart att man behöver förändra systemen med jämna mellanrum, eller helst anpassa dem hyfsat kontinuerligt. Detta ställs da emot trögheten i systemet, som även den kan ha fördelar i det att den hindrar alarmistiska ingrepp och politisk klafingrighet. Det gäller att hitta en balans.
Det gar nog inte att komma ifran att ekonomisk verksamhet alltid till en del är en "kreativ förstörelse" som till sin natur skapar spekulation, bubblor som spricker och annat. Jag tror att man bör förlita sig pa flexibilitet och anpasslighet i systemen över tiden istället för att planera i detaljerna för att försöka undvika problem.
Tack för synpunkterna. Det verkar inte som det är vår stil att skrika och kasta skit i värsta bloggarstilen - och det trivs jag bra med. Vi kanske inte kommer så mycket längre just nu, men jag kommer säkert med nya synpunkter på den ekonomiska sfären i framtiden där det kan bli debatt.
SvaraRadera(Här lite reklam ..): just det där med planering planerar jag att komma tillbaka till ... .
Dock: ett avslöjande om en brutalare sida av mitt tänkande följer här. När jag läste kurser i nationalekonomi för några år sedan, och riksbanken och dess oberoende diskuterades, hävdades det från läraren att RB hade bara sina inflationsmål att ta hänsyn till. Jag frågade då om det verkligen var säkert att de där figurerna i RB:s styrelse skulle vidhålla den ståndpunkten även om de visste att de skulle bli ihjälslagna om de inte tog andra hänsyn också. Till en lidande befolkning, exempelvis. Med andra ord: var de beredda att dö för sin tro? - Jag tror vi vet svaret.