Frivilligorganisationerna slår tillbaka mot Björling

Handelsavtalet mellan EU och bland annat ett antal länder i Afrika har utvecklats till ännu en sådan där situation där regeringen får stå med rumpan bar och skämmas. Den 27/12 förra året levererade handelsminister Björling en debattartikel i DN som jag skrev om då: Frivilligorganisationerna är ett hot mot u-länderna hade människan mage att häva ur sig.

Idag slår de tillbaka i DN. Man måste säga att det finns anledning att lyfta på ett och annat ögonbryn när snälla och välartade organisationer som Oxfam, Diakonia, Afrikagrupperna och Forum Syd säger rätt och och ned att ministern är oseriös. På sätt och vis är det inte riktigt: ministern är säkert helt seriös vad det gäller att främja rika EU på fattiga Afrikas bekostnad. Men när hon försöker ge sig på mängder av frivilligorganisationer och folkrörelser såväl i Europa som i Afrika med anklagelser om att de skadar uländerna, då är det definitivt inte seriöst. Hon borde veta själv att hon pratar goja i det fallet.

Jag har skrivit om frihandelsavtalet och lite mer teoretiska aspekter av frihandel tidigare, här, här, här och här. På bloggen Vänsterekonomi förs det också en debatt om frihandel, där en del inlägg verkligen är av den liberal-naiva sorten där det tycks förutsättas att handel alltid sker mellan jämställda parter och handel alltid är till fördel för båda parter. Det är alltså teoretiker som är i farten, men jag avslutar det här inlägget med ett långt citat från den korta artikeln i DN idag. Diakonia (uhjälpsorgan organiserat av flera svenska frikyrkor) och de andra skriver:

Vi är alla övertygade om att handel och öppenhet är nödvändigt för utveckling. Men handelsavtal måste utformas så att de gynnar utveckling och fattigdomsbekämpning. På uppdrag av det danska utrikesdepartementet gjorde nyligen två danska institut en översikt av 14 olika analyser av dessa handelsavtal. Deras slutsats är att de afrikanska länderna riskerar drabbas av försämrad välfärd och minskad BNP medan EU är den klara vinnaren.

Historien lär oss att länder som gått från att vara fattiga till att bli rika inte alls har avreglerat snabbt och generellt. Tvärtom har såväl Europa som Sydostasien bedrivit en aktiv handelspolitik med en kombination av avreglering och stöd, av exportinriktning och skydd under uppbyggnadsperioder. De har sedan gradvis och i enlighet med inhemska prioriteringar minskat skydden. De nya avtalen skulle neka Afrika denna möjlighet och tvinga dem till stora avregleringar på mycket kort tid. Inom två år skulle till exempel 86 procent av industrin i Botswana och Swaziland vara tvungen att konkurrera på lika villkor med den tyska.