Från konstiga träd & stenar till världens frågor

En gång i tiden var Svenska Naturskyddsföreningen en samling personer ur samhällets högre "bildade" kretsar. Man ville bevara naturen men såg inte sambandet mellan människor och natur särskilt klart. I början på 1900-talet kunde det fortfarande handla om att skydda enstaka märkliga träd eller stenar, eller miljöer i Sverige som man trodde var "ursprungliga".

Nu heter föreningen "bara" Naturskyddsföreningen, arbetar globalt och tvingas försöka täcka in allt större områden. Och det är ju logiskt: naturen/miljön är ju det vi lever i och lever av. Går det illa för biosfären går det illa för oss. Och för att hindra att det går illa för oss måste så många människor som möjligt vara med och kämpa för att biosfären inte förstörs. Då kommer man in på demokrati- och rättvisefrågor. Exempelvis blir det av intresse för oss i Sverige att skogsområden och våtmarker i Indonesien inte skövlas, att småbönder och ursprungsbefolkningar där inte jagas bort och berövas sitt levebröd, att inte bolag och korrupta politiker eller storgodsägare kan gå hand i hand och bedriva våldsamma skövlingar för att ta ut kortsiktiga vinster. För i skuggan av skogsskövlingar och torrläggningar av markerna ökar utsläppen av koldioxid. Lokalbefolkningen förlorar levebröd och inkomster, hela Jorden förlorar genom mer växthusgaser i atmosfären.

Detta att miljöorganisationerna mer och mer tvingas att handskas med frågor om rättvis handel, mänskliga rättigheter, demokrati och juridik och global politik är mycket intressant. Egentligen hänger allt samman i denna värld men tidigare var det ändå möjligt att hålla sakerna åtskilda. Naturälskaren kunde titta på blommer eller fjärilar och behövde inte bry sig så mycket om vad som hände på andra sidan jorden. Den lyckliga (eller naiva) tiden är över. Att inte bry sig blir nu att bli medskyldig. För vi kan faktiskt påverka vad som händer långt bort, och vi kan faktiskt bilda enhetsfronter över hela jorden för att skydda biosfären mot nedbrytande mänskliga krafter.

Jag funderade en del på detta medan jag var på ett möte med Naturskyddsföreningen i Stockholm och lyssnade på synpunkter om palmolja och etanol, två intressanta energikällor som levereras av länder i Tredje världen. Konsumenterna och miljöorganisationerna i den rika världen kan göra mycket för att på olika sätt stödja de småbönder och urbefolkningar som riskerar att krossas av hänsynslösa storbolag och regeringar i vissa länder. Bara det förhållandet att vakande ögon från utlandet kommer till områden där det råder konflikter om landrättigheter kan få de stora kapitalintressena att agerar försiktigare och lokala makthavare att inte våga slå ner protester. Med lämpligt stöd utifrån kan lokalsamhällena bygga upp en bra produktion baserad på de lokala resurserna och nå en balans i vad man själv förbrukar och vad som säljs till yttervärlden. Oljepalmen verkar vara en lämplig produkt för exempelvis mindre kooperativ med små resurser. Den växer fort - tre/fyra år efter att plantan är satt kan man börja skörda, och det fortsätter i ungefär femton år innan avkastningen börjar sjunka. Att pressa fram oljan verkar inte kräva så stora insatser heller.

Miljöorganisationerna kan faktiskt bidra till att bönder i Tredje världen får det bättre såväl vad det gäller ekonomin som inflytandet över sin egen situation.