Är detta en vanlig husvägg mot yttervärlden?
I november förra året skrev jag ett inlägg om den förvirrande (eller skall vi säga "spännande"?) arkitektur som gör att man funderar på om man är ute eller inne. Jag tog ytterligare några bilder idag för att ytterligare bevisa tesen. De kommer från det ganska nya bygget Ringvägen 100, invid Skanstull.
Om man helt plötsligt skulle vakna upp i den här miljön var väl frågan "ute eller inne" kanske inte omedelbart given. Husväggar, glas, en hiss som hänger utanför husväggen som en byggnadshiss ungefär, ett ljusschakt om det nu är så att det är täckt med glas högst upp ...
Och om man tittar på det här, som är samma vägg som på översta bilden. En vanlig putsad fasad slutar, inte mot asfalt eller gatstenar, utan mot ett blankt innegolv. Däremot skymtar Ringvägen i bakgrunden.
Slutligen: om man ställer sig utanför och blickar in mot detta märkliga hus kommer frågan om man ser en husvägg som fortsätter förbi glasfasaden eller om det är en spegeleffekt. Förvirrande - eller spännande!
Jag undrar om det finns någon filosofisk förklaring bakom arkitektur av den här sorten. Kanske en dialektisk tanke: man låter olika block stöta samman men rör till bilden genom att sammanstötningen hus-gata upprepas inne i huset. Fast vad får man då? När många hus och gator ligger tätt invid varandra får vi en stad. Sker en upplösning så att gatorna glider in i husen är det väl fortfarande en stad, men en annan sorts stad. Ibland byggs planteringar upp på innetorgen. Betyder det att man försöker förena stad och natur igen? Hur långt i den här upplösningen kan man gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar