För ett tag sedan skrev jag ett litet satiriskt stycke som gisslade personer i bloggosfären som hojtar homofob så fort Jan Myrdal kommer på tal. Jag hade tänkt mig att någon skulle bli förnärmad, men det hela gick förbi utan reaktioner. Det kan ju också ha varit så att någon i målgruppen läste vad jag skrev men inte fattade vart udden var riktad? Eller att de fattade men tyckte det var lika bra att hålla tyst?Idag läste jag en artikel av densamme Myrdal i Folket i Bild/Kulturfront där han kör ett varv till med frågan men dessutom utvidgar diskussionen. Den intresserade bör läsa artikeln och fundera på åt vilket håll den slår. I första hand mot kapitalismen som samhällsnedbrytande världssystem, nämligen. Om artikeln är homofobisk har man töjt begreppet så långt att det nära nog är tomt.
Ett sätt att formulera frågan, med ledning av Myrdals artikel, kan vara så här: är godkännande av samkönade äktenskap viktigare än att få hejd på handeln med barn från Tredje världen för att fylla upp familjebildnngar som folk inte längre klarar av själva i Europa och Nordamerika? Är barn leksaker eller statusprylar eller handelsobjekt -eller människor med människors rättigheter? Vad är viktigast? Är vita europeiska och amerikanska medelklassmänniskors livsprojekt det viktigaste på denna Jord?
(Ett exempel på handelsaspekten var det gäng fransmän som avslöjades för en eller ett par månader sedan med att plocka upp "föräldralösa" afrikanska barn för vidare befordran Europa. De åkte fast, men jag tror att de som fina vita människor får sitta av straffet i Frankrike, inte i Chad där de avslöjades. Det har förekommit liknande historier från andra håll i världen där rika människor från Väst köpt sig barn på mindre nogräknade sätt i fattiga länder. Verksamheten luktar illa.)
Fast det där är ju ett helt värdelöst sätt att argumentera. I så fall blir ju alla försök till förbättringar i Sverige irrelevanta eftersom det inte hjälper de som har det allra sämst här i världen.
SvaraRaderaJag har hört detsamma slängas mot oss feminister ett antal gånger. Ni har det iaf bättre i Sverige än vad de har det i Pakistan. Spelar det i praktiken någon roll?
Gäller mänskliga rättigheter, eller strävan mot dessa, bara de som har det värst?
I så fall undrar jag varför Myrdal någonsin intresserat sig för svensk inrikespolitik. Han har ju verkligen aldrig haft det sämst.
Tack för reaktionen. Jag vill dock peka på några saker: exempelvis att Myrdals utbrott mot sjukvårdens förfall i Sverige som drabbar sämre ställda människor extra hårt borde vara väl kända.
SvaraRaderaEn grupp medelklassare som vill ha förbättringar är faktiskt mindre intressanta än de svenskar och den världsmajoritet som har det illa och som de fina medelklassarna struntar i. Myrdal har skrivit att folk får gifta sig hur som helst bara de inte skadar någon annan men att det finns bland annat juridiska konsekvenser att fundera över. Äktenskapet är inte ett papper på kärlek i första hand, den behöver inga papper. Däremot är det ett juridiskt dokument, vilket de där små amorinerna får anledning att fundera på efter några år när det är slut med attraktionen och dags att ta ut skilsmässa. Att kalla det påpekandet för homofobi är väldigt underligt.
Och med tanke på de västliga medelklassfeministernas i stort sett obefintliga reaktioner på de enorma bakslag som drabbat kvinnor runtom i världen under senare år undrar jag varför de skall ha någon sympati. När Gun Kessle tog upp hur kinesiska kvinnor drabbats fick hon ingen sympatisk reaktion direkt.
Jag har en vision av det fina samkönade medelklassparet som håller "en liten polska" att sköta hushållet och fosterbarnet inköpt någonstans ifrån, medan de själva sysslar med sina "livsprojekt". Hoppas det bara är en fri fantasi, men jag fruktar att det inte är det. Finns det sådana människor är jag inte intresserad av att "förbättra" för dem.
Jag raderade just en kommentar från någon som kallar sig Svanström - det rörde sig inte om ämnet i fråga och språket var oacceptabelt i den här bloggen.
SvaraRaderaJag gillar inte alls Jan Myrdal, men däremot håller jag med dig om att internationella adoptioner inte alls är så okomplicerat som svenskar ofta vill ha det till. Det är ju bara att inse: I en rättvis värld skulle internationella adoptioner inte alls förekomma i den här utsträckningen. Människor i Afrika, Latinamerika, Asien och Ryssland föder inte barn och adopterar bort av någon sorts altruism, för att de tycker så enormt synd om ofrivilligt barnlösa västeuropeiska övre medelklassmänniskor i länder flera hundra mil därifrån. Att internationella adoptioner är så vanligt beror på allt från fattigdom och stigmatisering av "utomäktenskapliga" barn till brist på sexualupplysning och kondomer.
SvaraRaderaDt är konstigt att internationella adoptioner inte problematiseras och diskuteras mer inom den svenska vänstern, tycker du inte?
Man kanske inom vänstern har betraktat internationella adoptioner dels som hjälp till människor i en svår situation, dels som en privatsak? Därmed har det inte funnits så mycket att diskutera. Jag vet faktiskt inte. Ibland går det bra, ibland går det inte bra, så mycket vet vi.
SvaraRadera