Nästa år i Jerusalem?

Det är fortfarande livligt vid gränsen mellan Gaza och Egypten. Att tro att man kan hålla en och en halv miljon människor bakom ett stängsel, instängda som boskap hur länge som helst, är galenskap. Det skulle ha krävt att Israel ockuperat Sinai också, men nu fanns den egyptiska sidan med vaktpersonal som nog inte är så entusiastisk över att vara ombud för främmande makter. Så upplägget sprack. När nu hundratusentals människor kom i rörelse skulle det ha krävts oerhörda insatser av våld för att hålla dem tillbaka. Och viljan/resurserna fanns inte.

Raketbeskjutningen från Gaza mot Israel har får tillfället upphört. Kanske rakettrupperna också har stuckit iväg till Egypten för att handla? Kanske detta faktum gör att politikerna i Israel bör bli ännu mer bekymrade. Några små raketer eller bombattacker då och då kan de klara av. Motståndarna i Libanon är en libanesisk rörelse och kommer inte att gå över gränsen. Men vilka känslor växer nu bland de palestinska massorna i Gaza, på Västbanken och inne i Israel, och i den palestinska diasporan? Jag såg en glimt av det i en DN-artikel, en Hamasaktivist som talade om att gå mot Israel. Om en miljon palestinier helt enkelt reser sig och börjar gå mot Israel, vad kan israelerna göra då? Svaret är: extremt våld. Det är de enda de har kvar. Men jag undrar hur långt det räcker om palestinierna verkligen bestämmer sig för att "nu är det nog".

Kanske nedtryckta palestinier rätar på ryggen och börjar säga åt varandra: "Nästa år i Jerusalem!" - Och mena det!