Om de som gör skitjobbet och får skit för det

Här är en dikt av Harry Martinsson från 1971. Den heter "Kolonialtiden" och verkar handla om det ohyggliga utplundringen och folkmördandet i Kongo. Men i några rader som jag kursiverat tror jag man kan se en generell tendens: de här hemma som stödjer krigen därute har inte särskilt höga tankar om fotsoldaterna, de som gör det verkliga arbetet på fältet och som kommer hem söndertrasade eller döda. De därute är billiga lakejer med föraktligt smutsiga händer, helt enkelt, inte fina människor som härhemma. Det är det som Martinssons dikt visar. Jag undrar om lakejerna själva fattar det?

I tropikerna finns inga somrar,
bara en enda som vred solår fram genom regnår.
Året en grön klocka
med vattenklang av sumpfeber
under sin gång förbytt i torrtidens
rassel och smulnande blad
då solen brann fram
eldknastrande längs smalnande floder.
Det var en skog driven till sitt yttersta överflöd
hårt pressad under livets välde.
Den vita och resande rasen inventerade överallt.
Indrev allt som kunde uppdrivas, fördrev vad som kunde fördrivas
Men de som inventerade aktades inte därhemma.
De var aldrig lika fina som de andra som inte hade blod på fingrarna.
Medan de hemmavarande levde på koloniernas håvor
frågade de med trött ton varifrån sådant kom.
Exotismer föreföll dem alltid så naiva.
De blev trötta bara av att stå en stund
under mottagningen för Stanley.

Jag tänkte på det här ikväll när jag såg något slags propagandaprogram på TV4 för den svenska expeditionsstyrkan i Afghanistan. Är det meningen att vi skall se de där figurerna som någon slags hjältar, eller vad? De är inte värnpliktiga som ovilligt släpats ut i kriget. Är det någon förutom den närmsta familjen som bryr sig ifall någon eller några av dem blir sprängda i luften, och är det något att anklaga de afghanska patrioterna för? Afghanerna har inte bett om att bli invaderade av utländska legosoldater och de struntar i juridiska finesser med FN-resolutioner hit och dit, eller vem som är FN och vem som är NATO.

Jag tror inte att de fisförnäma hövdingarna i den svenska regeringen och oppositionen som är ansvariga för att det finns en svensk trupp i Afghanistan bryr sig så mycket om de här knektarna. De är inte "våra pojkar". De är legoknektar. För varför skall hemmafronten bry sig om arméer av yrkessoldater som åker iväg på konstiga krig som bara samhällets toppar är intresserade av, men som samtidigt kan dra på oss nya och helt onödiga hot?

Förhoppningsvis blir de här svenskarna inte kringdrivande knarkarvrak när de kommer hem, men det finns ingen anledning att hylla dem heller. Krigsstress påverkar många människor så att de blir mentalt skadade Många hemlösa i USA är veteraner som inte klarar återkomsten till det civila livet, självmordsfrekvensen bland veteraner är hög, en del begår våldshandlingar på hemmaplan - vem vill ha det så i Sverige?