Vid Horsfjärden intet nytt

Jag var på repetitionsövning när värsta ubåtsnojan rasade och sjunkbomberna exploderade i Horsfjärden. I bergtunnlar utanför Stockholm stod allvarliga knektar och tittade på TV:s utsändningar, samtidigt som ubåtslarm poppade upp längs hela kusten tror jag. Om inte fienden gjorde en vända på Stockholms ström var man inne med sina lömska små undervattensfarkoster i norrländska älvmynningar. (Fast det var faktiskt en del yngre befäl som småskrattade åt de mer fantastiska älv-ubåtarna.) Och sälarna i skärgården kunde väl knappt inta viloläge på någon klippa förrän de nesligen utpekades som sovjetiska dykare.

En ny religion hade fötts. "Tror du inte på ubåtarna" kunde skeptikerna bemötas med. Hur rätt hade inte frågarna? Det här handlade ju om tro, inte hållbart vetande. De utbåtstroende var som vilka överhettade frimicklare som helst. Fakta var inte så viktiga, sådana kunde man fixa till vid behov, tron var det som gällde.

Men ubåts-ateisterna fick rätt. Av fiendens farkostar blev det minkar och fiskstim, och de främmande dykarna återställdes till sälar. Dock: under tiden hann figurer som Carl Bildt göra karriär på ubåtar och rysskräck. Det kunde ha kunat slutat riktigt illa om det internationella läget skärpts mer och maktblocken börjat skjuta på varandra. Man bör inte oprovocerat vifta med en käpp i nyllet på en supermakt, och det var det Bildt & Co gjorde. Käppen har man och visar kanske, men så länge inte motparten är aggressiv är man inte själv aggressiv.

Något räfst har inte gjorts efter ubåtsskandalen. Maj Wechselmann tar upp historien idag hos Aftonbladet. Det är bra att den inte glöms bort. Om skandalen i sig gör Bildt mindre lämplig som utrikesminister vet jag inte. Mer lämplig blir han i alla fall inte.