Nu flockas alla till Latinamerika, också länder som vände det ryggen under dess mörka årtionden. Sverige har en oerhörd goodwill där, ett restkapital från forna insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Hur förvaltas det?
"Forna insatser för demokrati och mänskliga rättigheter" låter rätt ospecificerat, men kan det möjligen ha något att göra med vad en forntida halvradikal svensk socialdemokrati, samt grupperna till vänster om denna, hade för sig vad det gällde solidaritetsarbete? Det kunde ju ha framgått av artikeln, så man inte behöver fundera. Det kan väl inte vara marknadsliberaler som hyllade Pinochet som avses?
Men det som Shachar skriver är riktigt - det finns en massa band på olika nivåer mellan Sverige och Latinamerika. På den tiden jag arbetade på L M Ericsson hade jag samtidigt två flyktingar därifrån som kollegor: en chilenare och en uruguyan. Många som kom hit under militärdikaturernas svarta år har rotat sig här och återvänder inte, andra reser tillbaka, en del familjer finns på båda sidor om Atlanten och underhållen banden mellan kontinenterna. Det var knappast bara latinamerikanska borgare som flydde hit så vi får räkna med att åtskilliga av förbindelserna kröns av en röd fana. Och en smart utrikesförvaltning skulle odla dessa kontakter. Det kan ju hända att gårdagens lille flykting återkommer som högt uppsatt person i landet han eller hon flydde ifrån.
"Varför räknas inte Latinamerika?" heter krönikan. Den svenska utrikesförvaltningen är inte särskilt intresserad av Latinamerika, milt sagt. Jag följer inte med så noga, men man kan undra om den överhuvud taget är så entusiastisk. EU är ju något som man inte vill prata så mycket om. Att man inte är entusiastiska för den tveksamma historien i Kosova är nästan positivt. Man släpar sig väl i stort sett iväg enligt påbuden från Bryssel eller Washington, men utan större energi.
Men Shachar har rätt: Latinamerika är superintressant! Man får hålla tummarna för att kontinenten bryter sig ur de nedbrytande relationerna till USA, står på egna fötter i världen och får fart på utvecklingen. Om utrikesministeriet i Beijing förstår det borde man förstå det i Arvfurstens palats också. Detta kan inte bara vara någon personlig brist hos Bildt, det måste vara ett djupare fel i den svenska politiken. Kan det vara aftonsången för en klass i utdöende?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar