Bankkrisen

The past six days have shaken the American capitalism, skriver Wall Street Journal. Det är intressant ur flera synpunkter, bland annat att man i USA har en fallenhet för att kalla kapitalism för kapitalism, till skillnad mot i Sverige där många skyggar för termen.

Artikeln i WSJ handlar om hur det gick till när en stor investmentbank höll på att gå omkull för några dagar sedan och sedan köptes billigt av en annan bank. Jag tror inte köpet är godkänt av aktieägarna i Bear Stearns, men de har nog inte så mycket att välja på när J P Morgan kommer och vill köpa firman billigt. Allrahelst som USA:s regering och centralbanken Federal Reserve (som är en privat institution) agerar synnerligen aktivt i bakgrunden.

Det finns en stor rädsla helt enkelt, med den överhängande frågan: hur omfattande och djup är egentligen den nuvarande krisen? Den är i alla fall tillräckligt hotfull för att Federal Reserve skall ösa in hundratals miljarder dollar för att bankväsendet skall ha pengar att klara sig med ett tag. Ett särdrag med modernare bankverksamhet är ju att bankerna kan skapa pengar genom att låna ut pengar som man inte har, och när det uppstår störningar i detta flöde exempelvis genom låntagare som kommer i svårigheter kommer hela upplägget att bli skakigt. Tidigare i bloggen tipsade jag om den här filmen som på ett lättsamt sätt beskriver processen. När det blir skit i systemet måste staten gå in med riktiga pengar för att ersätta låtsaspengarna.

Problemet med krisen för Bear Stearns, som plötsligt fick dåligt med pengar, var att det kunde bli en kedjereaktion där fler banker riskerade att falla. Men som man väl känner till av äldre erfarenheter så får inte banker krascha på sådant sätt att småspararna förlorar sina pengar. Folk kan bli farligt förbannade. Alltså blir det i slutänden staten som direkt eller indirekt måste gå in och betala för direktörernas vårdslösa affärer - även i kapitalismens högborg USA. Med andra ord är det skattebetalarna och de som lånar ut pengar till USA som betalar.

Det diskuteras nu att ta till åtgärder som inte varit på tapeten sedan trettiotalskrisen. Med tanke på att detta var krisernas kris är det förståeligt att man helst inte vill göra något sådant, för det är att verkligen tala om att hela huset står i lågor och det är tveksamt om brandkåren hinner fram (den är för övrigt säkert både privatiserad och så nedslimmad att den bara klarar av att mot kontant betalning plocka ner katter ur träd).