Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

... frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att "bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter"? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som "muppar") som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter - dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om "oljeshejker" skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera - men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som "störningar" av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst - hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?