Medborgarskapets uttunning?

Jinge skriver idag om regeringens och miljöpartiets (vingelputtarna de gröna) nya förslag till regler för arbetskraftsinvandring, som det läggs fram i Dagens Dumheter. Jag skulle vilja lägga till några tankar från en annan synvinkel än Jinges. Det här är nämligen en fråga som förtjänar att betraktas från många håll.

I en del debatter på nätet (mot yimbyister bland andra) har jag framhållit att det är tillgång på arbeten och bra samhällsservice, inte exempelvis häftig arkitektur, som gör att folk kan tänkas vilja komma hit och arbeta. Och då tänkte jag på exempelvis duktiga indiska IT-experter, eller varför inte folk som vill hoppa av från USA på grund av ett kollapsande samhälle och allt mindre värd dollar? Om vi bortser från problematiken med "brain drain" från fattiga länder (och det skall vi inte bortse ifrån!) finns det en massa experter på olika områden som det kunde vara bra för Sverige att få hit.

Det finns en del sympatiska åsiktsyttringar i DN-artikeln men de verkar mer som smäck för att komma till pudelns obehagliga kärna. Och därmed över till rubrikens fråga om medborgarskapets uttunning.

Som medborgare i Sverige, Burkina Faso eller vilket land som helst har jag rättigheter och skyldigheter. Jag betalar skatter och de kan ses som medlemsavgifter för att vara med i landets rättigheter och skyldigheter. I och med att jag är dokumenterat svensk medborgare (född i landet av svenska föräldrar eller har papper på att jag fått medborgarskap här) har jag inom det landområde där svensk lag råder en del privilegier jämfört med personer som inte är svenska medborgare.

När företag kan plocka upp arbetskraft och ta in den i Sverige och förbigå arbetssökande svenskar (jag förutsätter lika kvalifikationer, och att medborgarskapet är den enda väsentliga skillnaden) har man tagit bort en del av de hjälp- och skyddsfunktioner som den svenska staten förutsätts utöva till nytta för sina medborgare. (Jo, vi vet ju att en feg svensk stat ändå har svårt att skydda sina medborgare, särskilt om de har fel hudfärg, men den saken får vi ta separat... .)

När organiserad arbetskraftsinvandring startade i slutet av 1940-talet var ordningen en annan - här kommer ett citat från en uppsats jag själv skrev för några år sedan (D-uppsats i samtidshistoria, kan läsas här):

Med arbetstillstånden som medel kunde myndigheterna styra värvningen mot branscher och områden där behoven var som störst. De fackliga organisationerna fick större inflytande än företagen på vilka som skulle värvas. Gången var att företag som behövde arbetskraft vände sig till AMS, vilken i sin tur vände sig till länsarbetsnämnder och fackliga organisationer för utlåtande. Om de gav sitt medgivande tog AMS kontakt med arbetsförmedlingen i det berörda landet, och den skötte tillsammans med företaget rekryteringen.

Med den ordningen var det svårare att hävda att de nytillkomna italienarna i Västerås eller Nacka tog jobben från svenskar.

Enligt artikeln i DN skall Arbetsförmedlingen ...:

... inte längre i varje enskilt fall pröva om arbetskraften redan finns tillgänglig. Om arbetssökande med rätt kompetens finns i landet finns det inget skäl att tro att arbetsgivaren, med de svårigheter det trots allt kan innebära, skulle välja att rekrytera i utlandet. Arbetsgivarens bedömning av sitt eget behov ska således vara avgörande.

Ursäkta, men är inte detta milt sagt dj-t naivt? Det finns mycket goda skäl att tro att företagen hellre plockar upp billig arbetskraft i utlandet än dyrare i Sverige. Herr ministern och hans medskribent kanske inte tror att företagen är intresserade av maximala vinster? När företagen gör sina bedömningar är behov och prislapp synnerligen väsentliga. Och detta lär inte bara röra högt kvalificerade yrken. Man kan lugnt utgå från att det även (eller kanske till och med främst) kommer att handla om arbeten utan större inkörningstid och där det inte lär vara svårt att få hit folk.

Är inte detta ytterligare ett argument för grupper som Sverigedemokraterna? De fiskar ju bland folk som ligger risigt till på grund av de senaste årtiondenas strukturförändringar, och med den här politiken blir det knappast svårare för dem att påstå att politikerpamparna knuffar undan svenska medborgare till förmån för invandrare.

Kapitalismen leder till globalisering och utsuddande av nationsgränser. Kapitalet känner inga gränser, det går dit där man vädrar de största vinsterna. Det är en sanning som Marx och Engels framförde redan för 160 år sedan, men som de sedan korrigerade en del när de blev klarare över hur explosiva de nationella frågorna kan vara. Och de är fortfarande explosiva. Att knuffa åt sidan människor som har medlemskap i staten Sverige till förmån för folk som inte har det (gärna under glada rop om "solidaritet"), det är att be om trassel. Möjligen kan det vara en uträkning med detta. Om SD kommer in i Riksdagen kanske Alliansen får möjligheter att hänga kvar bortom nästa val också.

I framtidens värld kanske det inte kommer att finnas något annat medborgarskap än världsmedborgarskapet. Bor man på den här planeten har man rättigheter och skyldigheter och ingen diskrimineras på grund av bostadsort eller något annat oväsentligt. Det kommer att bli positivt hoppas jag. Men för att komma dit krävs en ordnad nedmontering av dagens gränser, inte ett kaos där mängder av människor mer eller mindre berättigat känner sig illa behandlade och förbisedda av de politiker som är tillsatta för att skydda deras rättigheter som medborgare. Då kan vi få väldigt obehagliga mellanstationer på vägen till paradiset.