På tunn is

Går man till fots på tunn is brakar man igenom ganska fort. En skidåkare fördelar trycket över en större yta och kan följaktligen ta sig längre ut på det tunna innan isen brister. En snöskoterdåre kan dra iväg riktigt långt ut innan det går åt h-e och han försvinner i böljorna. Skidor och snöskoter kan alltså ses som verktyg för att gå utöver vad man egentligen bör göra för sitt eget bästa.

Jag tänkte på det där när jag läste några rader av en av Dagens Nyheters ledar-profeter. Han skriver (i en artikel som inte handlar om överlevnad för isvandrare):

... jag skrev en krönika om hur fel 1960- och 70-talets undergångsprofeter hade. Det blev inget av de ekonomiska, ekologiska och militära katastroferna, tvärtom har det mesta blivit bättre tack vare människans uppfinningsrikedom.

Nja, fel och fel - man kan göra en helt annan tolkning också. Nämligen att trixandet med lösningar tidigare har gjort att de verkligt stora och farliga kriserna har skjutits framåt i tiden och därmed fått mer tid att växa till sig. Den tunna isen vi går allt längre ut på är helt enkelt möjligheterna för Jordens ekosystem att underhålla våra liv. Jag skrev lite om detta för några dagar sedan, med anledning av nyare forskning om de mänskliga kulturernas utveckling och fall.

En anmärkning som gjordes av forskare i samband med den rapporten var att människan kan vara för bra på att slingra sig fram i tillvaron. Att vara uppslagsrik och kunna utnyttja möjligheter är bra, men det kan också slå fel så det dånar om det. Jag hörde en klimatforskare prata om det för några dagar sedan, och han pekade bland annat på hur vi byggt in oss i fossilbränslesamhället så att det är svårt att komma ur. Det verkade smart med den tekniken för inte så länge sedan, men nu hänger dess resultat som damoklessvärdet över våra huvuden. Det långsiktigt smarta hade varit att redan tidigt byggt upp många olika energibaser i stället för att göra sig beroende av ett fåtal, men då verkade det inte smart. Nu är det tvingande nödvändighet.