Vanhävdsparagraf

Här nedan följer ett ganska långt klipp ur Nordisk familjebok, den berömda Uggleupplagan, band 31 från 1921. Originaltexten finns här och här. Det är verkligen en kulturgärning när man med hjälp av datorn, nätet och Projekt Runeberg kan sitta hemma och läsa denna klassiker bland uppslagsböcker och öka sitt vetande! Och nu har jag studerat vad uppslagsboken har att säga om ordet vanhävd. Uttrycket handlar mest om vanskötsel av jordbruksmarker, men jag funderar på om det inte kunde få en bredare betydelse.

Jag har förkortat och redigerat, kursiverat ett intressant ställe samt lagt in en del styckebrytningar för att göra det hela lite lättare att läsa. I övrigt är det originaltexten. Läs igenom detta så följer en förklaring av mina tankar sedan!

Vanhäfd af jordegendom betecknar, att denna brukas så, att dess afkastningsförmåga starkt nedgår, vare sig därigenom, att jorden utsuges genom försummande af dess gödsling, eller därigenom, att bearbetning och renhållning från ogräs eftersättas, vanligen båda dessa brister i förening. Till vanhäfden räknas ock, att jordegendomens hus få förfalla.

Jordegarens eget intresse bör i regel ge säkerhet mot vanhäfd, och vid utarrendering af jord plägar detta intresse skyddas genom åtskilliga bestämmelser mot egendomens vanhäfdande. Under senare tid har emellertid den uppfattningen alltmer trängt igenom att, emedan jordbrukets alster äro nödvändiga lifsförnödenheter för folket, besittningen af jord bör medföra förpliktelse att bibehålla dennas afkastningsförmåga oförminskad. ….

[Enligt vanhävdslagen från 1909] får å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som uppenbarligen besitter egendomen hufvudsakligen för skogsavkastningen och ej är mantalsskriven å samma fastighet eller annan, som sambrukas med densamma, jordbruket ej nedläggas eller åker, äng och byggnader så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande äfventyras.

Till vanhäfd räknas dock ej nedläggande af jordbruk, där detta på grund av jordens dåliga beskaffenhet måste anses fördelaktigt för en till å jordbruket å fastigheten hänvisad åbo. Uppsikt öfver lagens efterlefnad utöfvas af en för hvarje län af konungen tillsatt jordbrukskommìssion ... som efter besiktning skall söka träffa skriftlig öfverenskommelse med egaren att inom högst 4 år vidtaga af kommissionen angifna åtgärder. Kan ej öfverenskommelse träffas eller fullgör jordegaren ej sitt åtagande, instämmes saken för domstol, som eger ålägga jordegaren att inom högst 4 år fullgöra föreskrifna åtgärder och därefter förnya åläggandet vid högt vite. Jordegaren svarar för vanhäfdens afhjälpande ...

Jag tänkte på det här i samband med de ständigt hotande ekonomiska kriserna. En mycket egendomlig konsekvens av dessa är ju att fullt användbara resurser - och till och med resurser som inte bara kan utan bör användas - riskerar att ligga outnyttjade. Människor är utan arbete, kapitalet används inte, och detta trots att behov finns. Om man följer andan i den gamla vanhävdslagen skulle det betyda att kapitalägare inte automatiskt betraktas som exklusiva innehavare av sitt kapital. För det är i själva verket det kapital som hela samhället skall leva på. Här kan vi se att moral och ekonomi samlas under samma hatt. Som framgår av texten räknades även bristande investeringar och underhåll som vanhävd.

Med en modernisering av det här tänkandet skulle företag som normalt går bra, men som drar ner verksamheten vid en kris och kanske missköter eller lägger ned anläggningar, kunna utsättas för granskning och eventuellt åtgärder. (Som framgår av den gamla lagen var det OK att lägga ner enheter som inte hade några ekonomiska förutsättningar alls, och de ligger utanför mitt resonemang också.)

Det kunde helt enkelt vara att man läser Bibeln för bolagsledningarna: "Om en lem är dig till förtret, skär av den". Och så skär man loss det förtretliga vanhävdade företaget från sina ägare, kanske till någon låg ersättning. Ibland anses "pengar" vara ett problem, men det speciella med staten är att den kan skaffa fram friska pengar vid behov. Det kan vara sedlar och mynt, obligationer som löses in om femtio år, eller något annat lämpligt.

Frågan är var larmpunkten för ingripande skulle ligga. Idag kan företag göra rätt bra vinster men av ägarna anses olönsamma därför att vinsten ligger under en önskvärd nivå, eller man kan höja vinsten genom att flytta verksamheten. Man kan så att säga också bidraga till försämrad lönsamhet genom att inte utföra nödvändiga investeringar i människor och material och därigenom låta en verksamhet förfalla, och det är ju också vanhävd.

Den aktuella diskussionen om nedläggning av bensinmackar i glesbygder kan också knytas till den här diskussion. Har oljebolagen ett ansvar som går utanför de egna vinstkalkylerna, eller är det bara att lägga ner? I just det fallet kunde en vanhävdsparagraf i moderniserad form vara bra att plocka fram. Om bolagen inte tycker att filialerna är lönande kan de överlåtas för skrotvärdet till offentliga eller kooperativa ägare.