Den irakiska oredan och notan som skall betalas

Muqtada al-Sadr har en hel del anhängare, och Mahdi-milisen är inte att leka med

Om det inte vore en tragedi kunde man nästan dra på munnen åt nyheterna som kommer i Aftonlövet (eller egentligen från TT som möjligen kan ha kopierat exempelvis ifrån al-Jazeera).

I Bagdad håller amerikanska och irakiska soldater på att resa en mur som ska kringgärda södra delen av Sadrstaden för att försöka stoppa den envisa raketbeskjutning av Gröna zonen, den speciellt säkrade stadsdel där USA:s ambassad och irakiska regeringsbyggnader ligger.

"Speciellt säkrade"? Vilket skämt (vilken tragedi)! Minns någon den tid när kriget förklarades vunnet och shia-majoriteten i Irak hade befriats från Saddam Husseins förtryck? Nu måste man sätta upp murar för att om möjligt hålla de befriade stången! Att bygga anläggningar för passivt försvar tyder inte på en särskilt god militär eller politisk situation, snarare att man kämpar för att hålla näsan ovan vattenytan och hoppas att det inte kommer en rejäl flodvåg dånande.

Det verkar inte finnas någon hejd på övergrepp och missgrepp från ockupanternas sida. De har länge ägnat sig åt att försöka trakassera Muqtada al-Sadrs anhängare och fick för sig att Muqtada var på nedgång när det inte blev ett omedelbart stenhårt svar. Sedan gick man till öppet angrepp och fick stryk i Basra. En artikel i Asia Times drar paralleller till USA:s vanföreställningar under vietnamkriget.

Att jämföra Irakkriget med USA:s tidigare nederlag i Vietnam är inte helt lyckat eftersom så mycket skiljer länder och epoker åt. Man kan säga att den gemensamma nämnaren är att USA:s generaler får för sig att de vunnit och säger det strax innan motståndaren slår till så det dånar om det, och att man skickar ut sin lokala "regerings" trupper på slagfältet varpå dessa mycket tydligt visar att de inte har vilja att slåss - och det blir soppa av allting.

En annan AToL-artikel ger en delvis annan bild av varför den irakiska quislingregeringen försökte slå till i Basra. Den försöker spela ett eget spel (men saknar tydligen styrkan för det) Artikeln ger också besked om vad befolkningen i södra Irak anser om ockupationen.

The Shi'ite south has become the most anti-occupation region in the country. The British polling firm ORB, which has been doing opinion surveys in Iraq since 2005, found in March that 69% of respondents in the south believed security would improve if foreign troops were withdrawn, and only 10% believed it would get worse.

Om den irakiska "regeringen" är medveten om de här stämningarna - och det bör den vara även om den hukar i skydd inne i sin gröna zon - måste den förstå hur politiskt betungande det är att låta ockupanterna gå till offensiv mot Muqtadas folk i ett område där majoriteten definitivt är anti-ockupant. Alltså måste man försöka agera själv. Med klent resultat.

För en generation sedan fanns det goda chanser att samtala med ganska rimliga politiska krafter runt om i västra Asien. Där fanns arabnationalister, olika sorters reformister, socialister, kommunister - men västvärlden valde diktatorer, kungar och religiösa fundamentalister i stället. De var lydigare och bråkade inte om nationaliseringar. I Saudiarabien fick man kung och fundamentalister för priset av en. Regeringarna levererade olja och köpte dyra vapensystem som man inte kunde använda.

Nu skall räkningen betalas för västvärldens hundra år av härjningar omkring oljefälten. Vem kommer med notan? Det har ofta varnats för att "den arabiska gatan" kommer att explodera i vrede. Man har ropat "vargen kommer" - nu kommer vargen, i form av de extremreligiösa som sluppit ur fållan. "Den arabiska gatan" väljer de företrädare som den tror kommer att göra mest för folket. Sedan kan ju snillena i väst fundera på varför Muslimska Brödraskapet går framåt i Egypten medan president Mubarak blir alltmer avskydd, trots att USA finansierar hans regim. Eller Libanon ... Palestina ... Irak ... . Folken har inte lust att bli sparkade omkring av västvärlden längre, och nu samlar de styrka. Och de extremreligiösa har visat sig vara de mest pålitliga ledarna i kampen. Denna utveckling har inte varit nödvändig eller omöjlig att undvika. Korttänkta politiker i väst har drivit fram dem, tillsammans med israelerna. Förmodligen kommer man inte att göra självkritik utan i stället förvärra situationen - och därmed göra den än mer förmånlig för de extremreligiösa.

Gamle kanslern Axel Oxenstierna sade någon gång till sin son att denne skulle bli förvånade om han visste med vilken ringa visdom världen styrs. Jag är benägen att hålla med.