Filosofi - sällskapslek eller hårda frågor?

Paul Nizan, fransk filosof på den radikala flygeln

Under rubriken Släpp filosoferna loss skriver idag Dan Munter, doktorand i filosofi på Dagens Nyheters kultursidor. Innehållet i artikeln fick mig att tänka på en annan filosof var huvudarbete råkar finnas i min bokhylla: Paul Nizan (1904-1940) och boken Vakthundarna. Vakthundarna är ett stenhårt angrepp på den filosofi som rör sig långt bortom vanligt folks vardag. Om de borgerliga filosoferna och deras världsfrånvända prat skriver han: Måtte de få stryk med Revolutionens hårda käppar!

Dan Munter gör (tror jag i alla fall - nu försöker jag göra en filosofisk tolkning!) i sak samma markering, fast med snällare språkbruk. I princip anklagar han dagens filosofer för att ägna sig åt småsaker och oväsentligheter som inte har mycket med det dagliga livet att göra. I den arbetsdelning som råder i samhället bör enligt honom filosoferna ha en roll lika väl som andra sorters experter. Filosofens specialistkunskap är att plocka sönder och undersöka argument. Nu använder man den kunskapen för att studera små saker med stora ögon inom den egna gruppen. Jag skulle tro att den medborgare som stöter på en fackfilosofisk text ofta upptäcker att det inte är något för honom/henne (vilket i och för sig kan vara fel, men språket kan vara så tillkrånglat att det goda innehållet fullständigt döljs, vilket är tråkigt).

Munter skriver:

Filosofen måste ta ett steg ut i världen för att där tillämpa sina förmågor. Det ska göras genom att bidra med (och föra ut!) ett etiskt och granskande perspektiv på frågor som annars inte får en tillräcklig sådan genomlysning i debatten: Vilka skyldigheter har företagen gentemot sina anställda? Under vilka omständigheter borde Sverige assistera störtandet av en diktator? Är de politiska partiernas idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet konsekventa och genomtänkta? Hur etiska är de etiska fonderna? Borde det lagstiftas om cykelhjälm och alkolås? Hur borde vi väga rättvisa mot utfall när politiska beslut tas? Hur skulle ett rättvist skattesystem kunna tänkas se ut? Vilken vikt bör vi tillmäta framtida generationer i klimatfrågan?

Filosofen ska tänka klart i tider av förvirring och verka som en nagel i ögat på politiker och särintressen genom att ständigt granska argumenten i debatten. (Här har vi något att plocka sönder, granska och kritisera!) Vi ska berätta om de normativa teorier som filosofer har arbetat fram och därigenom visa hur dagens samhälle är orättvist och ofritt. Om sådant ska vi berätta och sådant borde vi oftare berätta om - och då gärna med hjälp av vetenskapliga metoder, djärva teser och stringenta argument.

Nog låter detta som en stridssignal i Nizans anda? Ta strid mot ofrihet och orätt! Det kan man inte göra i ett seminarierum under ett par timmars diskussion (med kaffepaus i mitten)!

Jag antar att det finns många filosofer som har sina dystra funderingar om tillståndet i dagens samhälle men som inte kommer så långt att man går med dem till offentligheten. Det finns andra (idén kommer väl från föregångslandet Norge) som driver filosofisk verksamhet som någon sorts hjälp för betryckta medborgare - i stället för en psykolog kanske man går till en filosof med sina själskval. Det senare är dock en individuell lösning och jag tror inte att det är detta som Munter är ute efter.

I artikeln skrivs inget om hur det praktiskt skall fungera när filosoferna blir mer samhällstillvända, etiska och granskande. Från 1960-talet minns jag gruppen "Unga filosofer" som startade tidskriften Häften för Kritiska Studier - kan det vara en förebild? Hur skall filosofer med samhällsintresse förhålla sig till partier, intresseorganisationer och andra rörelser i samhället? Gå med och verka i rörelserna, eller stå utanför som kritiska iakttagare?

Jag skrev att människor utan fackkunskaper lätt stöts bort av filosofiska texter därför att de skrivs av fackfolk för att läsas av fackfolk. Det kanske är som i andra vetenskaper (om filosofin är en vetenskap?) nämligen att popularisering av forskningsresultat ses över axeln av många forskare. Kanske till och med att det kan vara negativt för karriären och ryktet inom yrkeskåren att skriva lättillgängligt? Är det så är det tråkigt och måste bekämpas. Med tanke på att högskolornas filosofer betalas med offentliga medel borde det väl ingå i jobbet att även förklara för lekmän vad man håller på med som en återbäring till skattebetalarna?

Munter avslutar med en dyster prognos (om hans linje inte följs):

Utan kopplingen till samhällskroppen och människans livsvillkor blir filosofin ett flexibelt högprestige-alibi för dem som inte vill bidra - lika självupptaget, introvert och relevant för samhället som ett Star trek-konvent. Filosofer om filosofer. Teorier om teorier. Texter om texter. Så förfärligt perifert. Så förfärligt oangeläget. Så förfärlig sorgligt.

En liten not och fundering: Om vi i stället frågar Under vilka omständigheter borde Sverige assistera störtandet av en demokrati? får vi en ny intressant fråga. Dels om Sverige skall deltaga i kampanjer mot demokratisk valda ledare, dels om det kan finnas demokratier som uppför sig på ett sådant sätt att deras ledarskap borde avsättas? - Genom att vända på frågor på detta sätt kan man få många intressanta diskussioner. Kanske man kommer fram till mer välordnade kunskaper också?