Den här ödlan har inte stannat i utvecklingen
Om och hur olika livsformer utvecklas är intressant på flera olika sätt. Det finns ju fortfarande vissa religiösa grupper som tror att livet skapades i ett svep, fixt och färdigt, såväl lejon som lamm på en gång. Beroende av tyngden av den vetenskapliga bevisningen för att någonting ändå händer, att livsformer utvecklas och försvinner, lär en del religiösa försöka med varianten att en engångsskapelse av Bibeltyp skedde, men sedan har det förekommit evolution. Det låter som ett dåligt försök till räddning av en historia som egentligen är plattare och fantasilösare än den ständigt förnyade och fantastiska biosfär som vi lever i.
Evolutionen är det starkaste kortet i den här debatten. Det gäller inte evolution eller inte, utan hur den faktiskt har skett. Är det en stadig utveckling där små steg följer på varandra i lugn takt, eller kan stillastående under långa perioder följas av snabba radikala förändringar?
Jag hittade den här nyhetslänken om en ödla som kallas Podicaris siculus, ruinödla på svenska. En rad fina bilder av den kan man hitta här.
Vad är det för speciellt med denne lille gynnare, sett ur evolutionssynpunkt? Jo, forskare flyttade 1971 några exemplar av ruinödlan från en italiensk ö till en annan där det inte fanns några ödlor. Och efter 37 år kan man konstatera stora förändringar.
Ödlorna på den nya ön (man kan bevisa att de är avkomlingar av de som ursprungligen planterades in) har fått större huvuden, hårdare bett och ändrade matsmältningsorgan. Det beror tydligen på förändrad miljö. På gamla stället jagade ödlorna insekter i en kal terräng men på den nya och grönare ön anpassade de sig snabbt till en växtdiet som ställde andra krav. Deras matsmältningsorgan anpassades i rekordfart till en långsam smältning av vegetabilier, något som forskarna noterade speciellt.
Slutsatsen av detta torde vara att arv och miljö hänger ihop och evolutionen knegar på. De ödlor som var bäst på att anpassa sig till en ny vegetarisk diet hade lättast att överleva och fortplanta sig. När ödlorna kom till ett område där det var lättare att hitta föda än tidigare blev de också mindre angelägna att slåss om revir. Man kommer att tänka på det gamla ordspråket: "När spiltan är tom bits hästarna." Men nu kom ödlorna till en bättre spilta och tyckte inte de behövde bitas så mycket.
Och detta är väl ungefär vad Charles Darwin räknade ut när han studerade finkarnas anpassning till olika miljöer på Galapagosöarna för länge sedan. Skall det vara så jäkla svårt att fatta ... ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar