Jespers kritik går ut på att dagens politik blir ett pysslande med småbitar, med isolerade problem, men att ingen helhetssyn finns. Därför kan partipolitik bli vad som helst. Alla kan bli feminister eller miljövänner. Det stämmer delvis, men jag ser frågetecken med resonemanget på slutet.
Han utvecklar resonemanget vidare om vänsterns historiska uppgifter:
… att avmystifiera och förklara vår värld och visa på möjligheter att förändra den. En lång tradition av att försöka förstå relationen mellan arbete och kapital, syd och nord, ekonomi och ideologi, historia och samtid har lett oss till den till synes anspråkslösa men ändå kraftfulla insikten om klassernas kamp som historiens främsta drivkraft. Denna insikt säger oss inte bara att en annan värld är möjlig utan också att denna värld är omöjlig.
En sådan insikt riskerar dock att gå förlorad när vi ger oss in i det postpolitiska pusslet. Istället börjar vi anamma en mystifierande bild av vår omvärld. En bild som talar om för oss att vi måste anpassa oss efter verkligheten istället för att tvärtom aktivt forma vår värld – detta annars så självklara val. Politiken får då en bevarande funktion istället för en förändrande.
Men detta är ju inte nödvändigt om man följer en gammal trist marx-inspirerad linje, nämligen att förklara världen för att kunna förändra den. Det gäller bland annat att studera hur produktivkrafternas utveckling frambringar alltfler möjligheter att göra om samhället till något mycket bättre.
Det är just detta som jag anser vara vänsterns (i bred mening) svaga punkt: visserligen driver man duktigt olika sorters kampanjer, men man saknar grepp på den tekniska och vetenskapliga revolution som tillsammans med ett antal kriser (ekonomi, miljö) skapar förutsättningarna för en radikal förnyelse. Vad som saknas är politiska rörelser som tar tag i dessa revolutioner och ställer dem i flertalets tjänst. Rörelser som får en verkligt förändrande funktion. Det kan till och med bli så att dagens vänster bara står där och glor och inte ens fattar vad som håller på att hända, och det kanske ändå genomförs av andra därför att Marx' schema är korrekt!
Bara för att världen ändras behöver den inte gå under. Det var en intressant artikel av Alf Hornborg i Dagens Nyheter igår om den saken. Visserligen säckar imperier och hela samhällssystem ihop, men ur bitarna kommer något nytt fram. Vill man vara i framkanten av den rörelsen är det inte nog med att oja sig över att saker är dåliga idag eller var ännu sämre igår, utan att hitta de positiva drag i utvecklingen som vi kan ta tag i och kanske göra saker bättre imorgon. Men det är knappast något man hittar på ordinära vänsterbloggar.
Den som sitter vid en dator och läser det här deltar i den kommunikationsrevolution som gör framtiden möjligt. Vare sig han/hon förstår det eller ej.
Hmm jag har en liten radioinspelning med Palme och Tingsten från 1961 där han säger att ideologierna, med de stora idéerna, är döda. Han talar om detta inneburit nyanser, snarare än breda klyftor. MEN partiernas värderingar finns ju fortfarande kvar, och dessa värderingar återkommer i sakfrågorna. Värderingarna/ideologierna har alltså inte spelat ut sin roll för den praktiska politiken.
SvaraRaderaJag uppfattar Palme som mycket klarsynt, före sin tid och snudd på postmodern. Jag förstår inte ens vad den där Jesper Nilsson är ute efter. Han vill ha en vision? Eller snarare vill han att någon stakar ut en vision åt honom, så han slipper tänka själv?
Jesper kanske behöver en grundkurs i marxism, med betoning på teorier om produktivkrafternas betydelse för politikens utveckling?
SvaraRaderaHej Björn.
SvaraRaderaTrevligt med en kommentar. Du får gärna ge mig en grundkurs i Marxism. Det vore trevligt. Efter att mina studier av Kapitalets tre band blev klara för ett år sedan har jag nästan bara studerat autonom marxism och postmarxistiska idéer. Och en grundkurs är kanske just det som behövs (marx menade själv att första bandet skulle läsas mellan 2-4:e för att inte tappa bort sig bland de låga abstraktionsnivåerna).
Jag menar, till skillnad från Palme och pastey, att den postpolitiska eran är just ett utryck för att en strukturell förståelse av vårt kapitalistiska samhälle (t.ex. det dialektiska förhållandet mellan produktionsordningen och produktivkrafternas utveckling) är på dekis; framför allt hos Socialdemokraterna. Jag håller inte med om att värderingarna lyser igenom bland åtgärdspaketen.
Det jag i mitt inlägg oroar mig för är inte på något sätt att produktivkrafternas utveckling kommer sluta leda till nya revolutionära ögonblick. Utan just att vänstern, som du utrycker det, bara kommer stå "där och glor och inte ens fattar vad som håller på att hända".
Detta oroar mig eftersom jag är av åsikten att arbetarklassens organisering är det som driver på produktivkrafternas utveckling. Och att en radikal sådan organisering alltså skulle främja mänsklighetens utveckling.
Att försöka få detta till att jag är lat och inte orkar tänka skälv är bara taskigt. Om man inte håller med om postpolitikens utveckling bland partipolitiken så kan man ju gärna få förklara hur detta begrepp (postpolitik) inte är relevant.
Jag skulle gärna se en radikal och enad organisering av arbetarklassen, men med tanke på att t ex den svenska vänstern haft 12% av rösterna som max under hela 1900-talet och varit föremål för så mycket splittring osv osv, känns det som om organisering av breda samhällsgrupper är ett så pass stort jätteprojekt att det mest framstår som en utopisk chimär i det postmoderna fragmentiserade samhället.
SvaraRaderaAlla politiskt aktiva drömmer väl om just enade breda folklager bakom just sin fenomenalt ljusa och framtidstroende idé. Jag är bara skeptisk kanske, min "realistiska" förhoppning är väl som bäst kanske 20% av rösterna!:) Mer stöd skulle ju eventuellt gå att få, men då tror jag att vi måste ha någon form av större eller mindre kris i samhället av något slag, massarbetslöshet, matbrist eller något sådant, eller någon form av revolutionärt tillstånd. Men det är inget tillstånd jag egentligen ser fram emot, det kan ju lika gärna gynna populärhögern.
Jag vet inte Jesper, vi kanske talar runt varandra, jag är fortfarande osäker på vad du är ute efter, men jag är också osäker på vad det är jag är ute efter!:P
Ballt, då är vi två (som läst Kapitalet I-III, menar jag, fast min läsning ligger rätt många år tillbaka i tiden). Och jag tror inte att skillnaden mellan Jespers och mina synpunkter är så stora, även om jag uttrycker mig lite väl primitivt ibland.
SvaraRaderaDet där med "grundkurs" var taskigt (ursäkta!), men det finns en tanke bakom - nämligen att Marx och tiden börjar gå i takt. Jag är mer intresserad av diskussion än lektioner, dessutom är jag ganska lat och tycker de som kan bättre borde ta hand om det här, men endera dagen kläcker jag möjligen ur mig ett litet opus på bloggen under temat "Marx och tiden i takt". Det är, tror jag, i ett skapande användande av Marx & Engels' grundläggande modeller från före 1860 som vi kan få det sammanhang som Jesper (och jag och säkert Pastejen också) är ute efter. Och med sammanhanget bättre klargjort ökar möjligheterna för politisk handling. Kunskap är makt!
(För övrigt har jag redan skrivit några bloggposter på det här ämnet men gensvaret utifrån var inte mycket att hänga i julgran.)
Jag vet inte om jag får intrycket av att du, björn, skulle vara lat. Jag satt i natt och började med stort intresse läsa din pol mag-uppsats. Och får ett helt annat intryck än lathet.
SvaraRaderaJag kommer ifrån en utomparlamentarisk vänster där partiorganisering är något fult, dåligt och borgerligt (leninistiskt). Mitt inlägg var riktat åt denna bakgrund för att försöka lämna denna platta anarkistiska kritik till fördel för en förståelse för postpolitiken, som jag anser är en mer relevant kritik.
Jag kommer skriva lite om postpolitik i framtiden (t.ex. utifrån den diskussion runt populism som fördes efter laclau's On Populist Reason och Zizek's Against the Populist Temptation). Så mitt första korta inlägg var mer till för att förklara idén om ett postpolitiskt pussel (till vilket populismen blir en självklar partner).
Eftersom jag inte själv är raka motsatsen till lat skulle jag med glädje ta del av länkar till de inlägg där du, björn, diskuterat runt Marx' synkning med tiden (rolig benämning och jag tänker på Zizeks påstående att det är tiden som är osynk och inte t.ex. leninismen som är otidsenlig).
Hurra, en läsare! Jo, det var min lömska plan när jag startade bloggar och hemsidor att jag skulle återanvända en del skriverier från studietiden. I stället för att texten läses av tre-fyra personer, eller kanske bara av en lärare, kan man på det här sättet möjligen få fram ett halvdussin läsare. En inlämningsuppgift till en filosofikurs med den spännande titeln Ideologi och produktionssätt hos Marx. Historia och synpunkter lästes bara av läraren. På min blogg Björnrecension är 77 läsningar noterade. Ekonomiskt och smart tycker jag.
SvaraRaderaMen angående Marx och tiden: jag försöker klämma ihop inlägget och där länkar jag också bakåt till andra hemsnickrade texter som verkar relevant i sammanhanget så att en läsare får lättare att orientera sig i mina textmassor. Kan leverera en särskild blänkare till dig när det är så dax.