Jag försöker läsa Ulf Lundell

Ulf Lundell har kommit ut med en bok igen. Häromdagen (varför hände det? någon sorts livskris?) gick jag in på biblioteket för att titta vad de hade av honom. För jag har aldrig läst Lundell, trots att han borde vara "min generationsförfattare". Ulf L är drygt två veckor äldre än mig, och mer generation än så kan man inte vara antar jag.

Jag lämnade biblioteket med det tjockaste de hade: Frukost på en främmande planet. Några år gammal, verkade innehålla mest prosapoesi vad jag kunde se. Nu fann jag på författarens hemsida att boken räknas som roman. Är det någon sorts utvecklingshistoria i den då? - Ja, kanske. Men kanske mer av avvecklingshistoria, ett sorgset/ilsket ylande från den sista vargen när folkhemmet rämnar i alla sina sömmar.

Jag har faktiskt sett Ulf L några gånger i levande livet (dock aldrig på konsert - har svårt att stå ut med hans bölande). Första gången för många år sedan när jag gick längs Skeppsbron en söndagsmorgon och han kom lufsade ut ur en gränd och ställde sig nere vid vattnet och tittade på något. Senare kom han in i min lokalmiljö och började siktas i hörnet av Hornsgatan och Ringvägen. Ibland kunde man se honom handla på Konsum. Jag fick veta att han bodde i knutarna. Några gånger såg jag honom komma knallande på Ringvägen, eller körande runt hörnet in på Brännkyrkogatan i sin läskiga stadsjeep. Han har faktiskt tvingats stanna när jag gått över gatan! Jag har fått stopp på Ulf Lundell!

Nå, en tid tillhörde Ulf L alltså lokalmiljön här, och därför är det intressant att se kommentarer till densamma i den här boken. Den alltmer internationella miljön vid Zinkensdamms tunnelbanenedgång exempelvis. Ibland har vi samma preferenser, som avsky för ynglen som kletar ner med sin grafitti i Skinnarviksringen. Klagomålen över sprickorna och förfallet i folkhemmet kan jag hålla med om. Andra saker håller jag inte med om, eller betraktar som mer eller mindre ointressant. Gnöl på Jan Myrdal, vänstern i allmänhet, Vänsterpartiet. Nå, man kan komma med kritiska funderingar där, men kanske inte av de orsaker Ulf L räknar upp.

Råkade nyss se en kommentar om en recension av Lundell senaste. Man kan väl konstatera att Ulf L har nästan lika krångligt som gamle August S med fruntimren. Men bryr jag mig om det?

Det mesta av den musik han har nämnt på de sidor jag läst hittills är mig antingen obekant eller just ointressant. Men det är kanske förklaringen till att jag inte är så såld på musiken han totar ihop - olika referensramar, preferenser, bakgrunder. Och som sångare … jag har hört folk med bättre röst- och tonkontroll, om man säger så!

Kommer jag att få en bra samhällsanalys under återstående 670 sidor? Det verkar tvivelaktigt. Klagomål på ett uselt tillstånd är en sak, man kan få en del upplysningar om läget i samhället av det, men världen skall ju inte bara förklaras utan förändras. Och det är väl här som Lundells bakgrund i opolitisk socialdemokratisk folkhems-arbetarklass spelar honom ett spratt. Det går ju faktiskt att komma från arbetarmiljö men ändå ha en verktygslåda av praktiska och teoretiska hjälpmedel för att förstå vad som händer. En klasskänsla, hur medveten och ilsken den än är, lär inte hjälpa långt när Arbetar-Fredrik och hans hemska Bävergäng anfaller!

Jag nämnde gamle Strindberg tidigare, och jag undrar om inte han hade varit inte bara elakare utan mer träffande i sin kritik av samhället vi lever i - det är ju i sanning "jubelfesternas och attentatens tidevarv"! Om inget händer på kommande sidor kan man misstänka att Lundell har svårt att förklara därför att han inte vill förändra - det skall vara som tidigare, men som de flesta torde förstå kan man inte vrida klockan tillbaka till de gyllene åren igen. Däremot kan man göra en insats för att förgylla framtiden, men i det avseendet är ju den opolitiska socialdemokratiska folkhems-arbetarklassen (och större delen av Vänsterpartiet och andra vänstergrupper också) fullständigt hjälp- och fantasilösa.

Jaja, jag återkommer eventuellt när/om jag läst igenom boken.