Kaba-strof eller arkitektonisk dröm?

En läskig syn ...?

... eller jättehäftig?

Ibland kan det vara kul att låta uppfattningarna skrubba sig mot varandra. Här är ett fall där jag inte är och förmodligen aldrig kommer att bli inblandad, nämligen ett nytt konstmuseum i Kalmar. Jag kommer nog aldrig till Kalmar. Att det hade hänt något upprörande där fick jag först veta i bloggen Stadskultur, i detta inlägg: Kaban i Kalmar - eller Allt som återstod efter smällen var den svarta lådan.


Sedan gick några dagar, och i Dagens Nyheter skriver Peder Alton om samma skapelse. Och sannerligen är det två olika melodier som spelas upp.

Alton:

Tveklös fullträff! … ett av Sveriges smartaste och mest kompakta konstmuseer, exakt avpassat efter en mindre kommuns behov.

Just där ligger också en stor del av tävlingens och museets framgång. Varken för stort eller smått. I stället en avmätt parkpaviljong byggd på höjden som en koja som sträcker sig in i trädens lövverk. Det har blivit ett av museets främsta kvaliteter. …

… en museibyggnad som trots sin tydliga volym och svarta trä­fasad nästan retfullt enkelt samspelar med omgivningen - efter något slags lustfyllt, naturnära koncept.

Konstmuseet är gjutet på plats i betong med ytterfasader täckta av svartmålad plywood i skivor som får hela byggnaden att likna något slags bevakningstorn, eller kanske fågelstation för att associera till Ottenby och Världskulturarvet tvärs över sundet på Ölands södra udde. De råa materialen dominerar och betongen står, inte minst i inte­riören, i centrum.

(Finns det inte ett stort tryckeri i Kungens Kurva som ser ut just som en sådan där svart kub? Jag får nog snarare mausolei- än museistämning när jag ser stora svarta kuber av den här sorten. Därmed inte sagt att jag tycker den ser frånstötande ut. Har inte riktigt bestämt mig.)

Låt oss nu lyssna till skribenten Fredrik på Stadskultur. Där är tongångarna mindre glada. En svart låda har ramlat ner i Kalmars fina stadspark!

Stadskultur:

Här kom visst en svart låda

Lika oförståelig här i denna storsvenska idyll, som sin förmodade förebild Kaban är för någon icke insatt i islams mysterier. Alltså en provokation. En svart kub insprängt i det välplanterade finrummet, för den nya, hårdföra konsten. Jaja. Gäsp. ...

… Finns det inte en gräns när också provokationen inte längre är intressant? När det bara blev fult. Smärtsamt. Ledsamt. När självhatet drivits till sin blyertsspets och mynnar i bitterhet, inte nytänkande eller utmaning. Det är vad som har hänt i Kalmar. För småstadselitistiska kulturvänner i nyinförskaffad svartskjorta kan det tänkas bli ett givande vallfärdsmål i det rikstäckande sökandet efter antiestetiska kulturyttringar, helt visst. Som stadsparkspaviljong är det mera tragiskt. En boning för självhat och kultursnobbism i t-tröja. En byggnad lika inbjudande som om det stod Hin Håle på brevinkastet. Ett mycket mycket dyrt sätt för enfaldiga kulturmakthavare att uppnå tredje gradens småborgerliga inskränkthet, just genom att i sin poloprydda panik i sporrsträck spränga bort från just det de fruktar är höjden av småborgerlig inskränkthet: det harmoniska, det sköna, det tilltalande.

Kanske har man med Kalmar Konstmuseum dock skapat något större än vad som menats: en brutal symbol för Ormen i Paradiset. Dödens ständiga närvaro, manifesterad i ett vasst hugget block mitt i parken, i livet. Eller - så har arkitektursverige bara nu fått se ännu ett alster av oprovocerat estetiskt våld.

Och kom sedan och säg att kulturdebatten inte är underhållande ibland! Det verkar som ilska och bitterhet hjälper upp formuleringskonsten några pinnhål också. Nyligen har ju en staty av Pinocchio satts upp i Borås också, vilket kan få en att fundera på om knallebygdsfolket då och då får lång näsa? Jaja, vad säger vi hippa stockholmare om detta? - Man har sina lustigheter för sig ute på landet!