Som bekant har det finansspekulerats hej vilt igen, fram till ruinens brant, och då gäller det att hitta förklaringar. En förklaring - och den mest näraliggande - är att det kan finnas inbyggda brister i ett system som gång efter annan förfaller till hejdlös spekulation och nära nog slår knock-out på sig själv. Sedan kan diskussionen leda vidare till frågan om det rör sig om mindre fel som kan rättas till med en del regleringar ("självsanering" eller offentliga ingripanden), eller om det är en röta som i själva verket är en oskiljaktig del av systemet - måste man ta kål på patienten för att bota sjukdomen?
Nyberg refererar till teorier om att det är hormoner som får en del personer att bli totalt galna och börja spekulera bortom all rimlighets gränser. Han tror inte på det. Jag är böjd att hålla med. Trots att det förmodligen kan vara riktigt att det händer ett och annat med hormoner och andra kroppsfunktioner hos de frenetiska spekulanterna och finans-spelarna tror jag mer på utsikterna till bra bokslut. Det spelar ingen roll om hormonerna sprutar ur finansgeniets öron - om de ansvariga på firman begriper att han (det är mest en han, men jag tvivlar också på att könet spelar någon större roll) håller på med aktiviteter som ofelbart leder till förlust så blir det ett stort fett NEJ! Och detta även om de själva har röriga hormoner.
I och för sig är hormoner en materiell förklaring. Man kunde ju tillgripa rent psykologiska förklaringar också, där folk bara får konstiga idéer som sedan leder till katastrofer, men det blir inte bättre som förklaring, snarare sämre. Varken hormoner eller psykologiska perversioner verkar förklara varför vissa stater under lång tid håller en lågräntepolitik som gödslar marknaden med pengar som måste ta vägen "någonstans" för att förräntas, vilket på lite sikt leder till återkommande "bubblor" när man spekulerar ihjäl sig på än det ena, än det andra. Jag har tidigare nämnt en före detta svensk riksbankshövding som har uttalat sig om detta, och här och där finns det säkert kritiska anmärkningar om hur de senaste regimerna i USA har fört en lågräntepolitik som drivit på spekulationsekonomin (fast jag minns inte var).
I kölvattnet av nödräddningar av fallfärdiga banker och låneinstitut i flera länder har det höjts glada rop om att det här är slutet för nyliberalismen. Det tvivlar Nyberg också på. Det har ju skett svåra haverier tidigare, men det har ändå varit "business as usual" för den nyliberala politiken. Bilden är inte helt entydig, men den tunga orsaken till detta torde vara att det i många länder saknas stora tunga partier som gör motstånd - SAP:s övergång till en liberal politik är ett exempel. Nyberg skriver om ...
... en politisk konjunktur, en försvagning av de sociala krafter som tidigare hotade kapitalägarnas positioner. Svängningen framträder tydligt i statistiken över inkomsternas utveckling. I länder som USA, Storbritannien och Sverige är avståndet mellan de översta bland de översta och det stora flertalet nu lika stort som i början av 1900-talet, före massdemokratins och välfärdsstatens genombrott. Då blir det som på 1920-talet kapitalöverflöd och svindlande konjunkturer i samhällets överdel, krypande depression därunder. När skärningen blir för svår blir det kalabalik på börserna.
Den sviktande ekonomin hänger alltså paradoxalt nog samman med kapitalets politiska styrka. Utan utmaningen från en organiserad arbetarklass får den systematiska dumheten fritt spelrum. Vi ser det också i privatiseringen av samhällets infrastruktur och i högmodet i de pågående krigsföretagen. Borgerligheten segrar sig ner i ekonomisk kris, socialt sönderfall och ändlösa kolonialkrig.
Det här är intressant. Nyberg hävdar att om kapitalismen släpps ut i full frihet kommer den att gå ner sig i ett moras av besvärligheter, den klarar sig inte utan att korrigerande samhälle runtomkring. En intressant illustration till vad många människor tycker, enligt vad jag refererade till igår. Dessutom passar det in i den skisser över samhällsutvecklingen som Marx och Engels gjorde för bortåt 160 år sedan - kapitalismen bär på fröna till sin egen undergång, de inneboende felen kommer att skapa allt värre problem (samtidigt som kapitalismen tar fram de ekonomiska, kulturella, tekniska och vetenskapliga möjligheterna för en lysande framtid) och det behövs "bara" att motkrafterna blir starka nog för att säga stopp och - som jag skrev ovan - avliva patienten för att bota sjukdomen.
Kritisk fundering till detta? - Det skulle kunna vara att historien inte upprepar sig och är svår att förutsäga på detaljnivå, i alla fall inte på det sättet som Levandehistoria-folket tror. Det torde gälla ekonomisk historia också.
Vi kan notera enorma inkomstskillnader etc. före Första världskriget som bidrog till krisen på 20-talet. Den var kortare men på sätt och vis kanske våldsammare än den stora depressionen under trettiotalet. En liknande kris befarades av såväl ekonomer som politiker, fackföreningar och företagsledare efter Andra världskriget, men den uteblev och istället blev det några årtionden av exempellös högkonjunktur. Detta för att en massa saker hade ändrats. Och det är samma sak idag. Det är som med vädret. Vi vet någorlunda hur det blir en vecka framåt, sedan blir det osäkerhet, gissningar och statistik. Det kan vara den sista finansbubblan som spricker nu, eller det kan vara så att om tre-fyra år är det stora paniken därför att råvarububblan går kaputt. Eller det händer något helt annat som kastar alla prognoser i soptunnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar