Förklaringen, enligt en ny avhandling som studerar ett antal nedläggningar, är denna: När ledningen är upptagen med annat än att styra den dagliga verksamheten får de anställda större ansvar för arbetet, och effektiviteten ökar därmed.
Inte nog med det, fler intressanta effekter framträder när beslutet om nedläggning satt sig. Forskaren Magnus Hansson berättar:
... när förhandlingarna är klara och alla vet vilka förutsättningar som gäller, stiger produktiviteten ...Och då, när ledningens kontroll och styrning av den dagliga verksamheten samtidigt minskar, finns det plötsligt utrymme för personalen att agera spontant och självständigt och själva organisera arbetet.
- Det släpper fram en innovativ kraft, som inte behöver leda till radikala förändringar, men många små förändringar som ökar produktiviteten. I flera fall som jag har studerat har det också varit tydligt att personer som tidigare inte hade ett formellt ansvar eller befogenheter tar ett större ansvar och blir informella ledare.
Man kan ju undra om det blivit så många nedläggningar om personalens kreativitet redan från början satts i högsätet. Nere "på golvet" finns folk med förmåga och vilja, men de får svårt att komma fram när allt skall regleras uppifrån och utifrån. Visserligen finns det sedan många år förslagsverksamhet både för verkstad och kontor, men särskilt för kontorssidan har det fungerat rätt illa vad jag vet, och generellt kommer man aldrig in på de tunga frågorna om hur arbetet i stort läggs upp. De har ju behandlats i andra fora (som inte heller har fungerat).
I en kapitalistisk ekonomi som vår är det ju livsfarligt att låta fotfolket styra. Detta kommer aldrig att ske, makt och profit går hand i hand. I en socialistisk kapitalistisk ekonomi kanske fotfolket får något mer att säja till om men där är det samma sak, men där är makten viktigare än profiten.
SvaraRaderaMan kanske kunde tänka sig en socialistiskt socialistisk ekonomi?
SvaraRaderaHejsan!
SvaraRaderaKul att du uppmärksammade min avhandling i din blogg...
Paradoxen i produktivitetsutveckling är intressant, i synnerhet om man betänker det faktum att företag som applicerar en personalreduceringsstrategi (downsizing) väldigt sällan når sina uppsatta mål avseende ökad produktivitet. Det är snarare så att vid downsizing så minskar produktiviteten, anställdas vilja att lämna företaget ökar, stress, oro och ångest ökar... då man lever om hot om att förlora jobbet. Detta i kontrast till nedläggningssammanhanget, då och bevisligen produktiviteten ökar.
Det finns många intressanta aspekter i detta, men en sak är säker - min ambition är inte att avhandligen skall vara eller bli ett politiskt slagträ, utan snarare visa på ett empiriskt fenomen som man tidigare hade begränsad kunskap om!
Lycka till med bloggandet!
/Magnus Hansson
Handelshögskolan vid Örebro Universitet.
Hej Magnus,
SvaraRaderakul att du observerade min kommentar i cyberrymden.
Jag fastnade för ämnet inte bara pga nedläggningsparadoxen, även om den är generellt väldigt intressant, utan även det där med de gradvisa nedskärningarnas problematik. Det är ju en sak jag själv känner igen från den negativa spiral som Ericsson kom in i under 1990-talet, när allt mer energi verkade användas till att skära bort en bit då och då, och till eviga omorganiseringar som inte verkade leda någon vart. Till slut fick man intryck av att omorganisering var målet för organisationen.
Jag hoppas att din avhandling åtminstone kan bli ett slagträ för de som försöker hålla emot organisationskonsulternas och företagsledningarnas värsta excesser - eller åtminstone att någon konsult kanske läser och drar några slutsater!