Diktaturer. Ofta sjaskiga och småttiga

Förhoppningsvis har vi kommit över det stadium i debatten där man kan ropa "Hitler" i vilken fråga som helst och anse sig som vinnare. I kölvattnet av FRA-debatten larmas det om Sovjet och DDR, däremot mindre om nazityskland (varför?). Motvallsbloggen har givit intressanta synpunkter om hur några gamla diktaturer dras upp på ett föga historiskt sett och jag vill fylla på litegrann.

De flesta diktaturer är inte enormt smarta och storslagna. De kan ofta vara sjaskiga och småttiga. Eller om de är storslagna kanske de inte är smarta eller tvärtom. Och för att göra det ännu knepigare: många som kallar sig demokrater är utan vidare beredda att acceptera diktaturer. Man behöver inte gå utanför Europa för att bevisa detta, och jag kommer att hålla mig inom Europa i det här inlägget.

För att ta det sista, om att acceptera diktaturer: bland NATO:s grundare fanns den äldsta fascistiska diktaturen i Europa, nämligen Portugal. Grekland kastades inte ut från NATO trots militärkuppen 1967 och Spanien hade någon sorts hängavtal med pakten. I Turkiet kunde våldsamma militärjuntor ta över utan att NATO reagerade. Flera av de formellt demokratiska grundarna av NATO ägnade sig åt blodiga kolonialkrig - kan kolonialister anses vara rumsrena demokrater? Att inte Portugal, Grekland, Spanien eller Turkiet dras upp idag beror nog dels på att dessa diktaturer är lika bortglömda som de koloniala massakrerna, dels att de tillhörde den sjaskiga och småttiga kategorin och inte anses kunna bevisa någonting. Själv minns jag namn på ledare för tre av de fyra diktaturerna, men hur många gör det idag? Säger namnet Franco dagens ungdom någonting, eller Salazar, Patakos eller Papadopolous?

Gör man en lista över diktaturer i Europa utanför Sovjetunionen under tiden mellan de två världskrigen blir den lång. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Ungern, Österrike, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Albanien, Grekland, Italien, Spanien, Portugal. Till detta kommer kolonialmakterna Frankrike, England, Holland och Belgien som visserligen tillämpade demokrati på hemmaplan (fast kvinnlig rösträtt saknades i Frankrike) men bedrev kolonialt förtryck. När England och Frankrike sålt ut Tjeckoslovakien 1938 uppstod ytterligare en diktatur: Slovakien.

Några av dessa stater hade karismatiska ledare som Hitler och Mussolini, men mest tycks det ha rört sig om grå tråkmånsar utan större visioner. Ibland brukar man (som synonym till diktatoriskt?) kalla deras styren för "auktoritära".

Varken Franco eller Salazar var några lustigkurrar eller kända för storslagenhet, och vad det gäller en del av de andra länderna kan jag inte ens klämma ur mig namnet på någon ledare. Det tyder på att de inte satt några större spår i historien. Att jag vet att Litauen hade en ledare som hetter Smetona beror bara av att det påminner om den fine tjeckiske tonsättaren Smetana.

Smetona från Litauen - skall vi kalla honom "auktoritär" eller "diktator"?

Motsvarande figurer till Smetona i Estland och Lettland har jag inte en susning om. I Polen satt det en militärjunta styrd av överstar i slutet av 30-talet. Här kan vi ta det där om sjaskig och småttig: hur många vet att Polen och Ungern samarbetade med Tyskland 1938 för att stycka Tjeckoslovakien och fick lite land som tack för den nesliga pakten? - Man kan ju säga att Polen fick betala dyrt 1939 för det man norpat åt sig 1938!

I Ungern hade man en riksföreståndare som hette Horthy och alla balkanstaterna var monarkier. Kung Zog I av Albanien kom dock på kant med Italien och italienarna tog helt enkelt över Albanien och införlivade det i sitt tänkta medelhavsimperium. När Mussolini sedan försökte ockupera Grekland åkte han dock på storstryk och fick be tyskarna om hjälp.

Amiral Miklós Horthy, Ungerns riksföreståndare

Vad drar man för slutsats av det här för dagens situation? Att det är tjatigt med det begränsade antal diktaturer som dras av folk (ofta med mediokra historiekunskaper dessutom) när man skall bevisa det ena eller andra. Kanske att fula sidor hos demokratierna bör granskas närmare? Kanske att det behövs bättre kunskaper om hur de "auktoritära" regimerna vid sidan av Tyskland och Sovjet fungerade under mellankrigstiden. En regim av den typen kan uppenbarligen se ut på många olika sätt, men finns det några generella mönster som går igen och som man bör se upp för? Kan man hos Alliansen eller socialdemokraterna hitta drag som gör att de skulle kunna platsa bland de "sjaskiga och småttiga"? Hur passar sverigedemokrater in i ett sådant mönster? Detta är mer angeläget än att att tjata om att man inte får upprepa historiska tilldragelser som ändå inte kan upprepas. Ta det sista som en släng åt "Forum".

Not i efterhand:
Den som tror att Mussolini var en italiensk pajas bör betänka att han var populär inte bara bland den italienska borgerligheten utan även utanför landet för att han städade upp i Italien, att han bedrev anfalls- och gaskrig och nog kan jämföras med Saddam Hussein. (Har noterat detta för länge sedan och där finns hänvisning till ett ännu äldre inlägg där jag uttryckligen dissar alla försök att jämföra Saddam med Hitler.) Mussolini var storslagen men inte helt smart i skallen. Hitler var bådadera - intelligens och storslagenhet behöver som synes inte gå hand i hand med ett sympatiskt beteende.