Jag definierar ”marknaden” som en institution (ett sociologiskt begrepp som betyder att det finns människor här som på något sätt samverkar under gemensamma regler) där personer och organisationer utbyter varor och tjänster mot betalning i pengar.
Vissa människor anser att denna marknad inte skall vara reglerad av myndigheterna, för då kommer den att fungera sämre. Det verkar dock som att de åtminstone tolererar lagstiftning mot bedrägeri och liknande, så vissa regler accepteras tydligen. Genom att efterfrågan och utbud i fritt kan mötas och stämmas av mot varandra kan de samhälleliga resurserna fördelas på effektivast möjliga sätt. De priser som förhandlas fram visar vad som är rätt, och försöker staten bestämma något annat är det fel och ineffektivt – ungefär så tror jag man kan sammanfatta det hela.
Vi vet från taxi och elmarknad samt bankväsendet att avregleringar inte fungerat riktigt bra. Elen är dyr och avregleringar av bank och finansväsen har följts av svårartade kriser runt om i världen under flera årtionden nu. Den senaste bolånekrisen i USA beror delvis av att kontrollen över bankerna har försämrats, och den hejdlösa utlåningen i Sverige före 90-talets kris är också ett slående exempel. Det torde finnas fler branscher där avregleringar verkat på det sättet. Man har gjort dem friare för att de skall kunna bli en marknad ”som har rätt” - men i stället har det blivit åt h-e fel. Och varför det blivit så kan nog till och med neoklassiska ekonomer kunna tala om för de gladaste marknadsanhängarna.
Då får vi ta till fråga två. NÄR är det rätt då? Man kan naturligtvis formulera om frågan som ”är det NÅGONSIN så att marknaden har rätt?”.
Jo, så är det faktiskt, men jag har mina tvivel på att vi kommer att få uppleva det stadiet. Problemet är att perfekta prissignaler kan bara avges i en ekonomi som kännetecknas av perfekt konkurrens. Inte fri konkurrens, utan just perfekt. En sådan ekonomi är helt genomskinlig för alla aktörer, men den är också helt omöjlig att påverka för enskilda (vilket är möjligt om fri konkurrens och ojämn resursfördelning råder). Varorna är odifferentierade (glöm märkesvaror), produktionen är på så låg teknisk nivå och billig att vem som helst kan spika ihop sin vävstol och bli fabrikör, mängden köpare och säljare är så stor att ingen enskild kan påverka utbud eller efterfrågan och därmed pris, det finns inga patenträttigheter – om någon kommer på en smart och vinstgivande idé kommer den omedelbart att kopieras och vinsten försvinner. Folk kan väl få ihop så mycket att de överlever, men inte så mycket mer. Du kan glömma din platta TV i den typen av ekonomi.
Det finns några marknader som skulle kunna vara av den här typen: konvertibla valutor samt jordbruksprodukter. Många köpare och säljare, enkla varor, i teorin är det bara utbud och efterfrågan som avgör priset. Där kan marknaden alltid ha rätt. Fast när den har fått verka i full frihet har resultatet inte alltid blivit så kul där heller.
Slutsats? - Jo, i den idealvärld där perfekt konkurrens råder har givetvis marknaden alltid rätt. Den fungerar som en opartisk räknemaskin kanske man kan säga. I vår trista dagliga värld här på Jorden får vi nog snarare se till att få rätt emot marknaden. Vi har olika delmarknader som ligger närmare eller längre från marknadsidealet, och det får man ta hänsyn till när man i god demokratisk ordning beslutar om vad som skall regleras och hur. Ibland kan man släppa loss väldigt mycket, ibland gäller det att ha strama tyglar!
Trevlig analys! Jag avundas dig din formuleringskonst.
SvaraRaderaNej, någon perfekt konkurrens finns inte. Vi får nog nöja oss med det näst bästa, fri konkurrens - där det kan fungera. Och inse att det inte kan fungera överallt. Att t.ex. privatisera typiska monopolverksamheter (som värmedistributionen i Stockholm) är ju vansinne.
Jordbruksprodukter kan nog inte heller bli ett område för perfekt, eller ens fri, konkurrens. Patenterade grödor, överskott av genmanipulerad spannmål som dumpas som ”bistånd”, terminsaffärer följt av missväxt som resulterar i panikartad handel med varor som inte finns – det finns så mycket som stör.
Finanssektorn tycker jag är ett exempel på ett område som urartat helt. Skall vi ta till mer reglering, lita till självsanering och/eller försöka förbättra konkurrensen?
Egentligen kan man ju undra varför man skall ödsla krut på neoliberalernas egendomligheter. Men det kan ju vara roligt någon gång.
SvaraRaderaFör att ge mitt svar på sista frågan: det beror på, men självsanering är jag ganska skeptisk mot. Men jag kanske återkommer med tankar i ämnet någon gång. Reglering kan ju vara mycket mer än att myndigheterna sätter ihop en varukorg åt dig.