Uppsala ist eine Reise wert

Lördagen tillbringade jag i Uppsala, vilket inte är vardagsmat (inte ens helgdags-dito) för mig. Notera det myllrande folklivet på stadens gator klockan halv nio på morgonen! Eftersom jag hade gott om tid kunde jag strosa runt och fylla kameraminnet med intryck ...



... som exempelvis detta exempel på hur det nya och gamla lutar sig mot varandra i lärdomsstaden - gamlingen kanske skulle må bra av lite puts här och där?



Grand-iost!



Om Uppsala är känt för något är det väl gluntarnes vetgiriga skaror, och naturligtvis bör de ha någon gata eller gränd som sin egen!



Mitt egentliga mål denna dag - Humanistiskt centrum, en blandning av gammalt och nytt i lätt förvirrande arkitektur.



Det fiffiga med att ordna till en massa glas och nivåer hit och dit med fri genomblick är att man till slut nästan inte vet var man är - ute, inne, uppe, nere? Eller svävar man bara iväg på den humanistiska lärdomens lätta vingar?



Fasaden speglar träden på begravningsplatsen bredvid. Gruset på gravarna var välkrattat för övrigt. Glas, glas och åter glas i den moderna arkitekturen. Hoppas det inte är för mycket akademiska intriger därinne, för det kan ju lätt bli att man kastar sten i glashus!




Här har vi lite äldre, av många säkert uppskattad sextiotalsarkitektur - och på den tiden tyckte man tydligen inte att hela fasaden behövde vara som ett superkolossalt fönster. Det räckte med formgjuten cement.



Jag har inte mycket kunskap om det nya konserthuset i Uppsala men förstår att det varit omdebatterat på olika sätt - och det förstår jag.



Det ligger som en massiv klump vid Vaksala torg och är säkert inspirerande för de torghandlare som just höll på att packa ihop för dagen när jag tog bilden.



En interiör: halvmörk mystisk stämning som förstärks av det gula ljuset från bland annat det som jag antar är garderoben till höger.



Jag åkte inte rulltrappan upp för att kolla vad som fanns där uppe, men hade jag gjort det hade det väl känts som en färd på röda mattan. Listigt uttänkt, man far med VIP-mattan mot den kulturella upplevelsen.





Och till sist en klottervägg vid stationen. För det mesta är jag emot klotter, men här har man nästan lyckats med att få till något njutbart.