Här är ett par bilder jag tog i morse: Årets ekollon på en liten planta. Allt är fuktigt av nattens dagg och löven börjar byta färg. Man ser gallbildningar här och där också på bladen.
Idag är den kanske mest en estetisk upplevelse, men förr var eken Querqus robur en blandad välsignelse för folket på landsbygden. Negativt var att ekar invid åkrarna kunde suga ut marken. Eftersom landet behövde ekar för att bygga fartyg av det härdiga träet var det inte heller tillåtet för bönderna att hugga ner träd som de tyckte var i vägen. Inte så kul alltså.
Men det fanns ju ytterligare en aspekt som just hade med ekollonen att göra: i ollonskogen skickade man ut sina svin, och där kunde de äta sig feta. I de medeltida lagarna (som Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet) fanns föreskrifter för hur det skulle gå till. Där fanns också föreskrifter om straff om man tjuvhögg eller barkade ekar på andras marker.
"Att gå genom ekluten" är också ett bekant uttryck. Det torde betyda att något på ett bildligt sätt svider i skinnet. Förr gjorde man någon sorts avkok på aska av ekbark som användes för att garva skinn. Jag tror det luktade pyton med skinnen som låg i stora kar med eklut.
Ekar är mäktiga, imponerande, när de fått växa till sig under några hundra år. "Guds träd" kallas eken i finska Kalevala. Även en naturlyrisk ateist kan få en smått andlig upplevelse av att betrakta en jättelik ek som kanske började sin bana som ett litet ollon under Gustav vasas tid.
Dessutom gillar jag de här dunkla färgerna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar