Det kvackas ...

Här är över-ankorna Sahlin, Wetterstrand och Eriksson

... och skvätts i den politiska ankdammen. Men möjligen kan det leda till en politisk vitalisering. Som den dialektiskt skolade filosofen vet så finns det två sidor av alla saker, en skapande och en nedbrytande. Och de påverkar varandra och omvandlas i varandra. När trion här ovan försöker göra något smart kan det visa sig (ur deras synpunkt) ändå väldigt dumt, medan den som skulle drabbas (vänstern) kan använda läget för att göra något bra. Vi får se. Nu är det V som får visa vad man går för.

LO:s ordförande har godkänt samarbetet mellan SAP och MP, men hur mycket är det värt? Delar av fackföreningsrörelsen gillar inte vissa ställningstaganden av MP, och den kritiske iakttagaren kan ju undra hur pålitlig den här alliansen är? Om SAP erbjuder MP två ministerposter efter nästa val, men Alliansen kan hålla sig kvar genom att erbjuda tre ...?

Enligt Sveriges Radios intervju:

Miljöpartiet gjorde för flera år sedan upp med de borgerliga partierna om att små företag får undanta två personer från LAS, lagen om anställningsskydd. Detta kan folk inom LO inte acceptera. Miljöpartiet är ett rött skynke för många inom LO, säger Ella Niia ordförande i Hotell- och restaurangfacket.

– Det finns en väldig ilska bland många fackliga medlemmar om miljöpartiets syn på arbetsrätten.

Hans Tilly, som är ordförande i Byggnads, säger att Mona Sahlin måste reda ut miljöpartiets inställning till arbetsrätten om samarbetet ska kunna fungera.

Lars Anders Häggström, som är ordförande för Handels, säger att inte får finnas några oklarheter om arbetsrätten.

– Ja, då måste ju Mona Sahlin ta en funderare på hur de ska handskas med den frågan, för då klart, då blir det ju kritik från vårt håll, säger Häggström.

Inom LO ses miljöpartiet ändå som en möjlig samarbetspartner, trots att de i en del frågor ligger nära de borgerliga. Inom LO finns också en vilja att få med vänsterpartiet i samarbetet.

Det där med Handels ordförande är intressant, för han kommer igen på DN:s debattsida tillsammans med ordföranden i Seko, och det i ett inlägg som sannerligen inte är förmånligt för Sahlin och hennes inre krets.

Oppositionens viktigaste uppgift fram till valet är att formulera ett tydligt alternativ till alliansregeringen. Det kan den bara göra genom att beskriva en vision om hur man vill att samhället ska se ut efter 2010. Socialdemokratins nya välfärdspolitik låter emellertid mer som en kravretorik som lika gärna skulle kunna ha kommit ur alliansens valplattform.

...

Oppositionen måste formulera ett tydligt alternativ och helt avgörande blir att det går att få ihop ett samarbete mellan samtliga tre oppositionspartier. Det blir också avgörande att oppositionen lyckas beskriva en vision om hur man vill att samhället ska se ut, på lite längre sikt, och sedan anpassa politiken efter visionen.

Vi blir därför bekymrade när vi hör hur exempelvis socialdemokratins nya välfärdspolitik lanseras. Det låter onekligen som en kravretorik som lika gärna skulle kunna ha kommit ur alliansens valplattform. Vi har svårt att förstå att man väljer att lyfta fram och fokusera på ökade krav på de mest utsatta i samhället samtidigt som svenskarna uppenbarligen är djupt kritiska till en sådan politik. Trovärdigheten för en socialdemokrati med ett starkt socialt ansvarstagande som paradgren naggas därmed också i kanten.

...

Det retoriska närmandet mot mitten ska ställas mot de stora opinionsmässiga skillnaderna. Om man som vi tolkar det som en kraftfull protest mot den förda politiken, är det då så klokt att i den politiska retoriken lägga sig nära en för många väljare misslyckad politik?

Vi tycker tvärtom. Vi tycker att det istället är läge att lyfta fram de grundläggande skillnaderna i synen på hur ett samhälle ska var uppbyggt, med utgångspunkt från solidaritet, trygghet och rättvisa. Med andra ord, det är dags att socialdemokratin tar ett steg åt vänster.

Det där kan ju tas som en fullständig utskåpning av den nuvarande ledningen för socialdemokraterna. Och i förlängningen kan man undra om kritikerna kanske tycker att det snarare är miljöpartiet som bör ställas åt sidan.

Och hur förankrat är egentligen Sahlins beslut om samverkan respektive icke samverkan i partiets ledning? Ledamöter i partistyrelsen påstår sig inte ha varit informarade om brytningen med vänstern och det mullrar bland en del medlemmar. Aftonbladets ledare skriver att

... vänsterpartiets exklusion [är] olycklig, rent av äventyrlig. Socialdemokratin riskerar lämna från sig ideologiskt centrala frågor om större samhälleligt inflytande över den ekonomiska sfären, löntagarinflytande och om radikal social rättvisepolitik. Det blir svårt att mobilisera LO-medlemmar för den ideologiska hållningen. Någon i partiledningen kunde ha påmint sig valet 1998. Inom fackföreningsrörelsen har vänsterpartiet avsevärt starkare ställning än miljöpartiet.

Jag undrar om inte en del av de borgerliga skribenter som i första steget hyllade brytningen nu kanske kommer på andra tankar. När vänstern släpps loss kan den börja bli aktiv och farlig. Den kan börja lägga fram alternativa lösningar. Den kan vitalisera politiken, demokratin, och visa att det finns en positiv framtid. Det där med budgetrestriktioner som skäl för brytningen kan vi strunta i. Hur ser det ut i världen idag? Vem bryr sig om restriktioner att använda vatten och brandsprutor när huset håller på att brinna ner? (Svar: motsvarigheten till extrema marknadsfundamentalister som tror att om allt lämnas för vind och våg kommer inget farligt att hända - Sahlin kanske kan satsa på en ny karriär som muppliberal?)

Om V klarar av att vara visionärt och praktiskt på en gång borde partiets framtid vara ljus. Annars icke.