Regeringar och statens finansteknokrater slussar in sedelmassor i vacklande banker. Regeringar bjuder över varandra för att skydda spararna. I verkligheten tävlar EU-regeringarna om att sno åt sig de fetaste kapitalplacerarna.Jo, det är ju klart, det är ju inte "småspararna" som behöver obegränsat insättarskydd. Däremot är var och en sig själv närmast - även inom EU.
Från annan källa uppges de ökända subprime-lånen uppgå till mindre än en procent av världens skulder. Det är inte mängden av dåliga lån som utgör problemet, utan det förhållande att dåliga och goda låntagare rörts ihop på ett olämpligt sätt (och naturligtvis att vissa lån över huvud taget ställts ut). Vidare att den äldre typen av yrkeskunniga bankmän som tänkte själva har ersatts av finansiella äventyrare som kunnat operera i marknader med flexibla regler. Den tänkande bankmannen med direktkontakt med låntagarna har ersatts av någon sorts riskvärderare som inte ser annat än nya konstiga finansiella "instrument" där goda och dåliga lån förpackats tillsammans i en ogenomtränglig sörja. Och så länge marknaden verkar gå upp finns det ingen anledning för riskvärderarna att hissa varningsflagg.
Nu förgiftar den lilla bråkdelen av dåliga lån hela kreditmarknaden, samtidigt som man kan fråga sig hur mycket av paniken som handlar om att rika knösar utför fräcka räder mot världens statskassor. Det var en del av bakgrunden till den folkliga motviljan mot krispaketet i USA. För hur kan man veta hur mycket av krisen som är verklig kris, och för vem? Antag att någon skulle kunna peka på att krisen faktiskt inte skulle behöva spilla över till ekonomin i stort om man helt enkelt konkursade finansbolagen, tog över deras tillgångar, och sedan fortsatte det övriga samhällslivet som vanligt - hur stor vilja skulle folk då ha att ösa in mer pengar till bankirerna?
Jag undrar om nya regler verkligen biter på den typen av statskasseplundrare - om några år har de nog nya påhitt på gång såvida man inte kan lägga större delen av finanssektorn under permanent offentlig kontroll. Vidare tror jag inte det handlar så mycket om reglering eller avreglering, utan vilka typer av regleringar som finns. Om man tar bort en regel är det ju också en regel: "här kan du göra som du vill".
Mer av Svenning:
På den europeiska scenen spelas det upp en bitande satir över heliga EU-lagar. De som dyrt och heligt försäkrar att statliga ingripanden är förbjudna och att den härdande konkurrensen ska stärka finansmarknaden. Reglerna är på väg att bli lika obsoleta som principerna i EMU-systemet.
Det är det där som Miljöpartiets medlemmar har accepterat att vi är med i. Svenning fortsätter:
... Nicolas Sarkozy; han sopar undan kraven om nivån på statsskuld och budgetunderskott. Tiderna är exceptionella, säger Sarkozy: då kan vi inte snärjas av en massa regler. Kritiken mot den europeiska centralbanken (ECB) stiger, nästan i takt med skuldberget: ECB håller bara på med inflationssiffror. Men hotet är usel tillväxt och dramatiskt växande arbetslöshet.
Den ökande kritiken mot ECB är bara ett tecken på att den liberala politiken är i klämma. Förut har kritiken från vänster pekat just på att ECB struntar i viktiga frågor och bara tittar på inflationen. Det är fråga om hur mycket just den politiken har bidragit till att driva fram den nuvarande krisen.
De sista orden från Svenning är en glad påminnelse om vad folk sade förr i tiden:
Förr i tiden hette det att EU-medlemmarna skulle vara solidariska med varandra. Någon påstod till och med att EU och EMU var krafter att lita på i kampen mot det globala finanskapitalet.
Kan man inte helt enkelt säga så att det är i kristider som konstruktionens hållbarhet testas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar