Konsumentförtroende och allmänt vansinne

Här är ett diagram saxat från Affärsvärlden. Konsumentförtroende i USA 1970-2008.

Konsumenterna i USA uppges enligt mätningar inte ha varit så deppiga på 40 års tid som de är idag. Synd att inte diagrammet går tillbaka ytterligare tio eller tjugo år, så att de gyllene åren efter Andra världskriget kommit med. Omkring 1970 var det en brytningstid, när Vietnamkrig och oljekriser och det inbrytande efterindustriella samhället började märkas. Enligt nationalekonomen Wolff som jag hänvisat till tidigare (länk till ett av hans föredrag finns här) var det omkring 1970 som 150 års ständig standardstegring för arbetarna i USA avstannade medan deras produktivitet fortsatte att öka. Resultatet blev bland annat den lånebubbla som vi nu ser implodera med förfärande hastighet och skaka världens banker.

Som sagt: hade diagrammet börjat exempelvis 1960 tror jag skillnaden mellan konsumenternas förhoppningar inför framtiden då jämfört med nu hade varit ännu tydligare. För inte bara hus- utan kreditbubblorna i stort sjunker nu ihop. Köpfesten som drevs över rimlighetens gränser tack vare flödande krediter har tagit slut. Det finns anledning för väldigt många människor att vara bekymrade.

1847 skrev Marx, som då inte hade kommit så långt inom nationalekonomin men redan hade intressanta synpunkter följande:

Det finns till och med faser i de moderna folkens industriella liv, då alla människor gripes av ett slags rus att göra profit utan att producera. Detta spekulationsrus, som periodiskt återkommer, avslöjar konkurrensens verkliga karaktär, som söker undslippa den industriella tävlans nödvändiga betingelser.

Med andra ord: när stora mängder människor försöker ta en genväg förbi det produktiva arbetet, och i stället ägnar sig åt spelverksamhet, är kraschen och baksmällan inte långt borta. Att "alla människor" grips av ruset är att ta i, men många är det, och när de kommer in i en drömvärld där värdet på ens hus, bostadsrätt, aktier eller vad det nu är, tycks kunna öka i all evighet - då är det fara på taket. När massvis av vardagliga kvartsfigurer påstår sig vara intresserade av aktier, fonder och liknande - då bör man dra öronen åt sig. Vid det laget har förmodligen de verkliga experterna (som inte bör blandas ihop med dagstidningarnas "experter") redan flyttat sina tillgångar till ett säkrare ställe.

(Man kan ju tillägga att ett värde som uppträder på det här excentriska sättet förmodligen inte är ett reellt värde utan bara en prislapp som ändras då och då i enlighet med marknadens humör för dagen.)

De som kan smita undan krisen, och fortsätta att "göra profit utan att producera" är ett mindretal. Den stora och illa utsatta gruppen blir, om vi accepterar Wolffs resonemang (som ju går i Marx' tradition) alla de som producerat men förnekats andel i den stigande produktiviteten och profiten efter 1970. Ännu mer illa är det när exempelvis pensionsmedel först blåses upp i spekulationsfonder som sedan faller ihop. Hade de arbetande i USA varit bättre på att ta hand om produktivitetsvinsterna, och därmed inte tillåtit att förmögenhetsklyftorna blivit så våldsamma, hade krisen inte behövt bli så kraftig.