Jag tänkte återknyta till föregående inlägg, det om alternativ. Industrikrisen på västkusten, med bilindustrin i centrum, kanske kan tas som exempel på letandet just efter alternativ. Alternativen kan vara hela skalan från att låta fabrikerna försvinna till att försöka rädda dem i nuvarande skick, men också att ta ut riktningen åt ett nytt håll.
Nyligen berättades på radion att de tre tjänstemannafacken på Volvo, nämligen Sveriges ingenjörer, Ledarna och Unionen har pratat med minister Littorin och ...
,,, har tre punkter som de vill se förverkligade. Ett institut för uthållig utveckling, ett fristående utvecklingsbolag och det tredje, ett förändrat ägarförhållande för Volvo Personvagnar.Det låter inte särskilt radikalt (men se upp, oskyldiga förslag kan dra iväg längre än upphovspersonerna har tänkt sig!).Den sista punkten är svår för Sven Otto Littorin att påverka men dem andra vill han att regeringens samordningsmän ska jobba för.
Men låt oss gå in på det fält som enligt "det politiska mittfältet" skulle vara ren och skär extremism, ta en titt på vad Vänsterpartiet föreslår som åtgärdspaket mot varslen på Volvo. Den som hittar något upphetsande där måste vara synnerligen känslig. Det är satsningar på forskning och utveckling, järnvägar, bostadsbyggande etc som vilken regering som helst (utom en som är fullständigt handfallen) kan föreslå. Vindkraft nämns i förslaget. Jag har själv tidigare slängt ur mig att man skulle kunna komma förbi flaskhalsarna i tillverkningen av vindkraftverk genom att lägga ut produktionen på fabriker med ledig kapacitet.
Låt oss titta längre bort från mittfältet. Inga avsked! - Ta pengarna från aktieägarna! utropar Kommunistiska Partiet. Bygg bostäder! Förstatliga banker och företag som missköts! Är det konstigare än den vanhävdsparagraf som jag tidigare pekat på som ett tänkbart medel för att hindra kapitalförstöring när det blir kris? (Här finns ett inlägg om det, med hänvisningar till ännu äldre poster på bloggen.) Är detta extremt? Alls inte. Företagen är till för samhället, samhället är inte till för företagen.
Jag spanar mot Socialistiska Partiet och finner en artikel just om Volvo med en del tankar av intresse:
En kris som denna borde istället skaka alla etablerade sanningar, kräva nytänkande och dramatiska grepp. För bakom de ekonomiska krissymptomen finns något ännu allvarligare: klimatkrisen med massbilismen som en av fossilsamhällets stöttepelare. Så länge bilindustrin utgjort en ekonomisk drivmotor har den varit svårt att ifrågasätta men när den nu håller på att skära ihop borde reaktionen inte vara att till varje pris stötta upp en produktion som till och med på kort sikt är ohållbar.
Lika lite som när det gäller bankkrisen kan vi lita till ”marknadens självläkande krafter” (när hörde vi förresten de orden senast?) eller hoppas på tillfrisknande genom fortsatta amputationer. Den gradvisa nedmonteringen av Volvo och alla underleverantörer som pågår innebär att den kunskap om teknik, organisering och produktion som samlats under årtionden skingras för vinden. Istället bör vi, anställda och alla andra, ställa frågan vad industrin kan tillverka istället för dagens bilar.
Varken behov eller realistiska idéer saknas, utrustning för framställning av förnyelsebar energi eller satsning på hållbara transportsystem är bara två spår som borde vara självklara i dagens läge.
Återigen, inget konstigt, den som larmar om "extremism" här bör nog ha mössan ordentligt neddragen över skallen när han går i en skog med hackspettar. Annars kan det bli hål i träskallen.
Finns då extremism någonstans? Varför inte fundera på några siffror som jag plockar från Motbilder. Alla sådana siffror är gissningar och antaganden, men jag tror att de pekar ut de verkliga problemen ändå, och vad som (inte) görs åt dem.
Milleniummålen för att minska fattigdomen i världen beräknas kosta totalt 40-60 miljarder dollar. En bråkdel av de pengar som nu går till Wall Street. Detta skulle bl.a gett:
- Halvering av alla de människor som lever i extrem fattigdom.
- Arbete åt alla.
- Halvera hungern.
- Grundskola åt alla i hela världen.
- Minska barnadödligeten med två tredjedelar och mödradödligheten med tre fjärdedelar.
- Stoppa spridningen av AIDS och Malaria
Och om man velat avsluta all hunger för evigt? 30 miljarder dollar per år, enbart de pengar som skänkts bort till Wall Street hittills skulle avslutat hungern för hela världen i över 30 år framåt.
Varför är inte de personer som göder banker men svälter fattiga klassade som extremister? Detta är en första rangen moraliska fråga. Det nuvarande världssystemet sviktar för att det är ekonomiskt ohållbart (tänk på den där lilla detaljen med ekologiska fotavtryck som blir allt större i förhållande till vad Jorden kan stå till tjänst med). Men ur den ekonomiska och ekologiska kraschen kommer en moralisk krasch. Hur mycket Alliansregimen med "arbetar-Fredrik" och hans skumma gäng, eller halv-alliansarna i Sahlingänget snokar och spionerar kommer den moraliska frågan att skärpas alltmer: vem har ett bra alternativ, vem är extremist?
I svensk bolagsordning finns något som heter aktieägartillskott. Om ett bolag hotas av konkurs måste aktieägarna skjuta till nytt friskt kapital, annars överlämnas bolaget till konkursförvaltaren. Detta syns oss som en bra
SvaraRaderahittade ett intressant stycke från en artikel i Proletären om detta Vad tror du?
"utgångspunkt för politisk kreativitet. Varför inte lagstifta om ett tvångsmässigt aktieägartillskott i krisdrabbade företag, med hot om tvångsinlösning av aktier om tillskottet inte betalas. Då skulle plundraren Christer Gardell bli en smula fattigare. Men ingen Volvoarbetare skulle behöva förlora jobbet.
Håll med om att det åtminstone är en tilltalande tanke."
http://proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1613&Itemid=1
Det skulle kunna vara en tanke. Men då gäller det att täppa igen alla kryphål ordentligt vilket lär vara besvärligt eftersom bolagens jurister i allmänhet ligger före lagstiftarna.
SvaraRaderaNyckelproblemet är den bristande kollektiva samordningen. Vilka är de "vi" som skulle se till att detta blir gjort?
SvaraRaderaFackföreningarna? Knappast - de har så till den grad vant sig av vid kollektiv handling att de har glömt hur man gör.
Andra organisationer? De är inte bättre de, även om de kanske är subjektivt lite mindre rädda för vad folk kan ta sig för om de sätter sig i rörelse.
Den kollektiva handlingsförlamningen kan demonstreras av ESF i Malmö nyligen. En mer handlingsberedd folkrörelse hade givetvis använt tillfället. Som det var hade den folkrörelse som fanns fullt upp med att hindra organisatorisk kaos.
Trettitalets reformpolitik i Norden var en frukt av tjugotalets kraftfulla strejker. Trettitalets reformpolitik i USA var en frukt av trettitalets kraftfulla strejker. Trettitalets handlingsförlamning i England och Frankrike var en frukt av arbetarrörelsens handlingsförlamning. Ttrettitalets katastrof i Tyskland var en frukt av arbetarrörelsens katastrof 1918, då en s-regering beordrade eld mot sina egna anhängare.
"Vi ....?" ... det är väl kanske "vi" helt enkelt. Fackföreningarna är inte partiorganisationer och kan knappast verka som sådana. Marx och Lenin hade klart för sig att facket aldrig kan gå över systemets gränser om det inte får hjälp någonstans ifrån.
SvaraRaderaProblemet just nu i Sverige kanske ligger i att ledningarna för en del av de organisationer som skulle kunna agera besätts av folk som inte är så intresserade av att agera?