Såg inte debatten - förlorade nog inget på det!

Normalt brukar jag inte hålla så här låg nivå på mina bilder i denna blogg (jag har ju faktiskt vissa kvalitetsambitioner) men nu förfaller jag en stund till satir i pre-klassisk mening.

Den ursprungliga meningen med satir var inte ett högstämt och välputsad gycklande som inte sårade någon. Enligt den gamle fine neapolitanske filosofen Vico handlade det ursprungligen om folk som klädde ut sig till getter och for runt och skrek otidigheter. (Satyr har något med get att göra, men man måste nog kunna klassisk grekiska för att förstå kopplingen.)

Nu har jag ingen getkostym, vet inte ens om det finns någon getull i något av mina plagg, men av ren trötthet med det politiska apspelet kan jag åtminstone skrika TÖNT åt tjatiga Mona och sätta på henne röd näsa! Röd näsa hör väl generellt ihop med clowner, men ursprungligen var näsan röd för att den sortens clowner skulle föreställa fulla gubbar. Sedan fanns det vita clowner och de skulle väl vara nyktra antar jag. Är det Lasse i bakgrunden? Men han ser mer skär ut.

Det var en debatt på TV igår som jag naturligtvis inte såg eftersom jag är ganska ointresserad av att se på TV. Som jag skrivit någon gång tidigare väntar jag bara på att apparaten skall gå sönder så jag kan slänga ut den och fylla det lediga hörnet med böcker. I denna debatt hade smarta Mona sett till att oppositionen inte kunde fungera som en enad opposition, utan hon satt för sig med ministerkandidaterna från MP och Ohly satt i sitt eget hörn. (Hur vet jag det då om jag inte såg debatten? - Jag läser tidningar och bloggar.)

Regeringen kunde alltså nöjt konstatera att oppositionen var splittrad. Duktigt Mona. Regeringen kanske fixar ett generaldirektörs- eller landshövdingsjobb åt dig efter nästa val, eftersom du flitigt försöker förlora det.

Tidningar alltså. Som Åsa Linderborg i Aftonlövet:

Fem minuter in i partiledardebatten ville jag byta kanal, men tvingade mig själv att genomlida två timmars invanda ramsor om jobbskatteavdrag och tillväxt. Jag trodde oppositionen skulle vinna enkelt, men kvällen blev ett exempel på vänsterns oförmåga att vända debatten till sin fördel.

Man kan ju fråga hur mycket vänster det egentligen finns. Mer om detta nedan. Men först lite mer Linderborg:

Det råder konsensus om ”utgiftstaket”, denna självsydda tvångströja, men ingen talar om ”utgiftsgolv” – att vi måste ha si och så stora utgifter för att klara skolan och vården.

Det enda parti som avviker i sin systemkritik, och därför mobbas ut av de andra, är vänsterpartiet. När Ohly vill rädda välfärden genom ekonomisk jämlikhet stämplas han som extremist och stollejocke.

På tal om utgiftstak så föreslår Foto-Lasse ett sådant för banker. Nu har jag inte läst någon handbok i bankväsen sedan 1968 eller -69, men på den tiden var bankerna solidare och hade ganska strama regler för hur man fick handskas med pengarna har jag för mig. I dagens läge uppträder de kanske mer som finansfifflare som tycker att regler är till för att smita förbi, så jag undrar om ett tak i sig fungerar.

Det finns en debattartikel av sagde Lars Ohly i Svenska Gladbladet. Han pekar på att även politikerna är ansvariga för krisen:

Till politikens skuld hör att den abdikerat till förmån för marknaden. Alltför många politiker och ekonomer har trott på marknadens självreglerande förmåga. Denna närmast religiösa föreställning har väglett i princip alla centralbanker. Inom det EU som nu omhuldas av allt fler partier är denna marknadsfundamentalism till och med upphöjd till lag.

Jo, det stämmer, politikerna är faktiskt valda för att vara de ytterst ansvariga. Men det finns ett hål i Lasses artikel, och det handlar om framtiden. Han skriver ju så kraftfullt om hur krisen kan bekämpas med bra sociala skyddsnät (och då handlar det inte om skydd för slarviga finansmän utan om hjälp till vanligt folk som råkat illa ut)

En stor och robust välfärdsektor är ett skydd mot spekulativt slöseri. Att den dessutom har som huvuduppgift att garantera människor trygghet och en skälig levnadsnivå i svåra situationer utgör en stabiliserande faktor vid ekonomisk nedgång och kriser.

För att minska krisernas omfattning är det därför bra politik att höja ersättningen till arbetslösa och sjuka.

Detta är helt riktigt och sympatiskt, men är det konstigare än vad vilken välvillig och sympatisk socialliberal som helst kan säga? Naturligtvis kan någon liten marknadsliberal börja larma om "extremist och stollejocke" här, men då handlar det om denna persons egen märkliga verklighetsuppfattning, inte om hur det verkligen ser ut i levande livet.

Det som fattas är en beskrivning av vad som skulle kunna finnas runt hörnet, inte i form av socialliberala krispaket, utan handfasta förslag på praktiskt genomförbara åtgärder som gör att vi kan komma förbi de permanent krisande ekonomierna. Idag är vi i det läget att det borde vara möjligt att peka på lösningar som faktiskt är förankrade i befintlig teknik eller teknik som kommer att vara i drift om bara några år, men det verkar inte som om partierna reagerar på det. Med tanke på att socialister i grunden har en politisk plattform som är baserade på tekniska framsteg är det jäkligt konstigt. Men, men ... "jag är humanist" sade en förvirrad vänsterpartist en gång när jag försökte förklara det där med datoriseringens möjligheter.

Varför blir debatterna då så jäkla tråkiga? I brist på diskussion om reella alternativ får man käfta om regeringsmakten. Bloggaren Svensson skriver:

Anledningen till att regeringsfrågan spelar stor roll är att det inte finns några egentliga politiska skillnader mellan opposition och regering. Miljöpartiet och sossarna har inte presenterat någonting som tyder på att de vill föra en annan politik än högerregeringen. Skillnaderna som trots allt förts fram, är i praktiken bara kosmetiska skillnader utan större betydelse. Inte heller vänsterpartiet presenterar några egentliga alternativ, utan låter som socialdemokraterna på 1970-talet samtidigt som det är uppenbart att det enda de är intresserade av är att får vara med i stugvärmen, att få en plats i en framtida sossemuppregering.

Att låta som SAP på 70-talet kan kanske skrämma någon marknadsliberal idag, men det är sannerligen ingen framtidspolitik. Det är närmast reaktionärt. Och den politiska naivitet som ännu fanns kvar då har jag ingen lust att få tillbaka. Den behövs inte.