Att jobba för ... vem då?

Dagens Nyheters jobb-bilaga har en artikel som handlar om en motorverkstad hos Scania i Södertälje som blivit mönsterverkstad. Den har blivit så framgångsrik att andra kommer dit och tittar, och chefen åker iväg och håller föredrag om framgångarna och ger arvodena som hjälp till gatubarn i Brasilien. Slutsatserna av detta är intressanta:

– Ju bättre motorer vi bygger, desto fler blir intresserade av att lyssna på mig och det genererar mer medel till barnen i São Paulo. Det är en mycket starkare drivkraft för medarbetarna än att tjäna pengar till aktieägarna. Att vi bygger nästa motor bra får nu ännu större betydelse.

Paradoxen är att aktieägarna också kommer att tjäna mer pengar för att de gör sitt jobb med ännu mer passion och drivkraft.

Här kan man göra ett par observationer.

Folk verkar inte fungera efter den snävt egoistiska modellen "sköt dej själv och skit i andra". Det vet vi ju visserligen redan, men under några årtionden har psykopater med andra värderingar fått breda ut sig trots att de förmodligen bara företräder en liten störd minoritet. Intressant nog kan man ta stöd hos Adam Smith i det här sammanhanget, nämligen i hans stora moralfilosofiska verk (om "moral sentiments") som inte höjer den hänsynslösa egoismens fana utan faktiskt talar om att vi kan känna deltagande för andra människor i deras lidanden.

Undrar vad som hände med drivkraften om aktieägarna försvann ur bilden helt eller aktieägarskapet radikalt definieras om så att det är samhällsnyttan som blir avgörande i stället för privatnyttan när det gäller stora investeringar?

Det finns en del glidningar bort från "det är bara aktievärdet som gäller" till något nyare som kallas "creative capitalism" (som jag faktiskt inte vet så mycket om - ännu). Möjligen kan denna skapande kapitalism vara en moderniserad variant av den välgörenhet som stormrika industrimagnater kunde ägna sig åt för hundra år sedan, men det kan också vara ett tecken på att något mer djupgående händer i samhället: den produktiva basen påverkar tänkandet i överbyggnaden, och under den processen kommer det extrema hävdandet av aktieägarna att bli omodernt och faktiskt oetiskt. (Jo jag vet att en del människor tycker att "aktieägarna är ju vi alla" eftersom det finns en jäkla massa fonder, men "vi alla" har inte mycket att säga till i det sammanhanget, exempelvis när kursfall utlöser diverse krispaket på olika företag.)

I något gammalt avsnitt av science fiction-kult-TV-serien Star Trek lär någon ha sagt att "här arbetar vi för äran, inte för pengar". Det låter rätt bra, även om jag också skulle vilja citera Bibeln som påpekar att "arbetaren är värd sin lön".

Vilken enorm drivkraft skulle det bli om "vi alla" kunde säga att "här arbetar vi för oss alla" (mot rimlig betalning)! Det är klart att mångmiljonpensions- och jättebonusfigurerna skulle ryka all världens väg i en sådan process, men de tillhör förmodligen inte "vi alla" och omfattas därmed inte av vår kärlek till mänskligheten (i alla fall inte så länge de är "corporate fat cats"). Egentligen tror jag inte att ett sådant samhälle behöver ligga så långt borta, men de politiker vi har idag sitter fortfarande i stor utsträckning fast i industrikapitalismen, så från det hållet tror jag inte man kan vänta sig så mycket hjälp.

Hur som helst: frågan "vem arbetar du för?" borde vara grundläggande när vi diskuterar hur samhället utformas.