Bomberna mot Gaza

Inrikesministeriet i Gaza. Man kan bomba sönder hus. Att bomba bort hela folk är svårare.

Jag minns 1967, sexdagarskriget, opinionen i Sverige var nästan helt på Israels sida. Själv var jag ung och oinformerad och trodde att det var goda israeler som slogs mot onda araber. Palestinierna fanns ännu inte i medvetandet annat än som diffusa "flyktingar". I Aftonbladet skrev en av de få avvikande, signaturen Doktor Gormander, i sin spalt att "gangstern från Sinai slår till igen". Denne gangster hette Moshe Dayan, militär chef även under kriget 1956 när Israel tillsammans med Frankrike och England gav sig på Egypten. Gormander fick sparken från Aftonbladet.

Påståenden från israellobbyn om att svenska media alltid skall ha varit Israelfientliga kan avfärdas som rena lögner. De flesta svenska media har alltid varit fåraktigt godtrogna och/eller fega vad det gäller konflikterna i västra Asien. Man får väl lägga till några doser rasism och religion också (där intressant även icke-muslimska araber i allmänhet avfärdas som godtagbara bombmål - en kristen arab är lik förbannat en arab!). Det var först in på början av 1970-talet, med rapporterna om massakrerna i de libanesiska flyktinglägren, som en mer israelkritisk press uppstod.

Och nu bombas gettot i Gaza igen. Lägligt nog hände det när många barn var ute på gatan för att gå till skolan. För övrigt: finns det inte statistik som visar hur många palestinska respektive israeliska barn som har dödats de senaste åren? Någonstans har jag sett det. En fråga som generellt kan ställas är denna: Är det inte konstigt att palestinierna utmålas som angripare trots att andelen palestinska offer ligger mycket högre än antalet israeliska offer år ut och år in? Eller denna fråga: Varför var världen inte särskilt intresserad av den här konflikten så länge det i stort sett bara var palestinier och araber som dödades? Kan detta ointresse faktiskt ha lett till att konflikten kunnat dra iväg och blivit så ohyggligt svårlöst?

Sålunda skriver Ali Esbati om dagens situation:

I Gaza spjälkas världen. Västvärldens hyckleri drar upp linjerna. Tillsammans med miljoner och åter miljoner väljer jag utanförskapet: jag är inte vi med era ruttna, omänskliga lögner.

Manifestation mot Israels massaker i Gaza!
Kl 11.00 söndag 28.12 på Sergels Torg, Stockholm!

Och varför tror västvärlden att detta bara kan fortsätta? För att offren är icke-vita, månne?

Nu bombar israelerna, fast det torde stå klart att bombflyg inte vinner något krig. Det måste till marktrupper, men sådana är riskabelt att skicka in. De väpnade styrkor som finns på den palestinska sidan i Gaza har nog inte samma kvalitet som motståndet i södra Libanon för ett par år sedan, men den israeliska ledningen måste fundera på hur svåra egna förluster man kan riskera. Man kanske borde ha funderat redan för många år sedan, när man tyckte det var kul att islamistiska grupper ställde till besvär för PLO ... men översmarthet torde vara en israeliskt problem. De tror att de är jättesmarta fast de går ner sig mer och mer i träsket.

Palestinierna försvinner inte, de kan inte flygbombas bort, i Gaza finns tusentals man som har handeldvapen men nog också en del saker som kan slå hål på pansrade fordon. Och vid norra gränsen finns den libanesiska motståndsrörelsen med bevisad kapacitet att slå långt in i Israel. Israel är inte längre i det läget att man kan slå när som helst och hur som helst och vara säker på att komma undan med det.

Kanske ingår angreppet i Gaza i någon plan för att säkra de bakre områdena inför ett angrepp mot Iran, men igen: är det smart? Kanske är det den desperate spelarens sista försök innan allt går överstyr? För oss som inte är särskilt förtjusta i islamisk militans är detta oroande, för det är den sortens människor som vinner på de israeliska krigsförbrytelserna så länge inte västvärlden ingriper och tvingar fram ett anständigt uppträdande - och det finns inga tecken på det.