Några nationalekonomiska notiser

Den något falnande Roosen

I DN berömmer Ragnar Roos de handlingskraftiga karlakarlarna i stil med Ben Bernanke och Gordon Brown. De har minsann huggit tag i den stora krisen!

Den svenska Riksbanken framstår som jämförelsevis trögrörlig och alltför modellbaserad. ... Modelltänkande fungerar bäst i vanliga tider. Men inte i exceptionella tider, när modeller ofta inte lyckas fånga in verkan av exceptionella händelser - som finanskrisens härjningar.

Dels skulle jag vara försiktig med beröm innan vi vet hur det hela fungerar - exempelvis om det sker en tillfriskning i världsekonomin eller om man skapar en ännu värre kris på sikt - dels undrar jag över det där med modeller. Är det fel att använda modeller för att försöka räkna ut hur man skall agera? Eller är det möjligen fel att använda fel modeller, modeller som inte räknar med att kriser av den nuvarande typen kan bryta ut? - Personligen tror jag på det senare. Jag ifrågasätter om den nu härjande krisen är så exceptionell att man inte kunde ha förutsett den. Innehåller den element som aldrig förekommit tidigare? - Det tror jag inte. Men har modellbyggarna intalat sig att en kris av trettiotalskris aldrig kommer att inträffa igen tar man inte in krisparametrar av den typen i modellen. Det är sällan fel på data som verkligen kommer in i en vetenskapligt uppbyggd modell, däremot är det gissningsvis vanligare att själva modellen är feltänkt. För det är ju modellen som styr vilka data som väljs ut.

Felaktiga modeller kan vara rent destruktiva för vår förståelse av omvärlden

På HuffPost hittade jag noteringar från vad en tidigare styrelsemedlem i Federal Reserve och ekonomiprofessor, Laurence Meyer, har sagt. Exempelvis att multiplikatorn av offentliga ökade offentliga utgifter är 1,5, för sänkta skatter 1, och för skatterabatter 0,5. Nu är ju detta för USA och behöver inte stämma i Sverige, men översatt till enklare språk betyder det att om regeringen i USA ökar sina utgifter med 1 $ kommer det att orsaka ekonomiska aktiviteter motsvarande 1 $ 50 cent. En bra vinst verkligen. Sänker man skatten går det jämt upp, och ger man tillfälliga skatterabatter blir det en förlustaffär ur hela ekonomins räkning.

Jag antar att utfallet för de här åtgärderna kan ändras en del beroende av var och hur staten öser in pengar respektive vems skatter man sänker, men det ungefärliga resultatet kommer nog att se ut så här. Det slår olika om man kör ett "bail out" för lusfattiga medborgare jämfört med skattesänkningar för folk som redan har så mycket pengar att de inte vet vad de skall göra med dem. Statliga pengar till krig och krigsmakt kommer att slå annorlunda än om de går till skola och hälsovård, etc. Fler skall mättas av matkuponger i USA skriver Olle Svenning i Aftonlövet, så det finns uppenbarligen saker att göra för en reformsinnad administration.

Meyer anser också att den nuvarande krisen kan ses som summan av de kriser vi haft under efterkrigstiden, som den stora trettiotalsdepressionen och den japanska krisen under 1990-talet. Jämförelsen med Japan är intressant: vad jag minns så sänkte man räntan till noll där utan att ekonomin ville gå igång. Och skälet till det var väl att folk hellre sparade sina pengar för ännu sämre tider än brände av dem i en konsumtion som kanske kunde kosta mer än den smakade.

Från trettiotalsdepressionen i USA

Jag gav en sympatisk recension av Ali Esbatis artikel om statliga företag igår men kan ju kompensera något genom att hälla en balja ankskit över författaren med följande noteringar. För en naiv liberal låter Esbatis funderingar som den mest fruktansvärda radikalism. För människor som är mer välsmorda i hjärnan och har skumma planer är det uppenbart att när de kört slut på sin skumraskverksamhet i det privata näringslivet kan de fortsätta inom offentliga sektorn. Vill man definitivt stoppa sådan försök får de statliga företagen helt enkelt inte fungera på samma sätt som privatföretag. Inga extrema löner eller bonusar, demokratisk genomskinlighet och ansvar, samhällsbehov skall stå över företagens vinstbehov - det är några principer som måste inskärpas.

Depression var det ja - här i van Goghs version. Inte blir man gladare av det.