Nytt paradigm?

Den gamle (bokstavligen!) historikern Eric Hobsbawn skrev ungefär att Första världskriget gjorde att folk upptäckte att staten kunde göra en massa saker som den inte hade gjort förut. Före kriget hade de européiska statsapparaterna inte varit särskilt stora och människorna hade i stor utsträckning fått reda sig själva. Det kunde nog vara ganska svårt i skarven mellan ett sönderfallande jordbrukssamhälle och ett nyfött industri-dito.

Staten hade en krigsmakt och en civil administration som i allmänhet inte var särskilt stor. Men under kriget blev staterna tvungna att mer och mer planera hela sin ekonomi för att kunna klara av ett krig som var totalt. Den reellt genomförda planekonomin har sina rötter i krigsekonomierna 1914-1918. Man kanske kan tala om ett paradigmskifte, ett nytt sätt att se verkligheten.

Under den första korta och häftiga krisen efter kriget kanske det här idébytet inte märktes så mycket, men när den stora och långvariga trettiotalskrisen bröt loss växte kraven att staten skulle gripa in. Folk tyckte väl i allmänhet inte att det var en god idé att patienten dog medan nationalekonomernas långsiktiga "självläkande krafter" misslyckades med att rädda sjuklingen. "På lång sikt är vi alla döda" påpekade lord Keynes. Och världskriget hade ju visat att staten kunde när den ville. Och därmed kunde vi få ett nytt paradigm, ett nytt sätt att tänka. Den moderna välfärdsstaten växte fram ur ruinerna av kris och krig.

Nu är vi där igen. Jag tänkte på det här när jag läste en HuffPost-artikel som hävdar att det kommer ett nytt paradigm efter de statliga räddningsaktionerna till banker och industrier. Hur långt författaren har rätt i att det blivit ett nytt paradigm undandrar sig min bedömning, men det är otvivelaktigt så att det skett en snabb ändring i vad som anses vara gångbart inom ekonomin bara på några månaders tid. Han resonerar så här:

There is no longer the mask of calling something a "private" company. We have finally acknowledged the interlinked and interdependent nature of our economy in which many kinds of large companies play crucial roles. These components of our economy are resources that affect us to such a degree that they are public resources. They just are. When they affect all of us to the degree they do, so that when the crisis arrives we step in and exert the necessary control and provide the necessary backing, it demonstrates that they are in fact too important to us to allow them to fail. By the fact of these massive bailouts the mask has been removed.

Avslutningen skulle ha kunnat komma från en socialdemokrat på vänsterkanten kanske för två-tre generationer sedan:

When a company grows up, it is a public resource. "Too big to fail" means public resource by definition.

"Branschen är mogen för socialisering" hade nog socialdemokraten sagt. Idag säger han väl inte "flaska" ens (dricker möjligen ur den och gråter över sin röda ungdom). Och direktörerna sitter väl och hoppas på bättre tider igen så att de på sedvanligt manér kan glömma bort vem som nyss räddade skinnet på dem. Men tänk om det inte går så den här gången? Årtusendet är åtta år gammalt, det här är den andra stora krisen under den tiden, och vad händer när den tredje bryter loss? Under tiden kan vi ju fundera på termen "socialisering". Det brukar tas som en synonym till förstatligande, men samhället är mycket mer än staten och skulle bland annat kunna innehålla en rejäl dos demokrati.