Konstnär och/eller dåre?

Det här stället känner jag till, det är fasaden till L M Ericssons gamla fastigheter vid Telefonplan som numera tagits över av Konstfack. Det är "lågkroppen" som ligger där till vänster, den innehöll verkstäder och kontor av olika sorter. Kartotek till exempel. Jag kommer ihåg när kartoteken sköttes helt pappersmässigt, utan någon fiffig datahjälp. Och det där trapphuset med spiraltrappan är en arkitektonisk skönhet som jag gått i många gånger.

Det fanns nog förr en och annan där i korridorerna och verkstadsgolvet som var "lite konstig i huvudet", och kanske till och med hade konstnärliga färdigheter och idéer. Jag drar mig några sådana till minnes. Men nu är det "riktiga" konstnärer därute, och ungdomar som tänker sig bli konstnärer. En gjorde en insats nyligen genom att spela psyksjuk så det dånade om det, och har startat en debatt: är detta konst?

Överläkaren på Sankt Görans psykakut skriver att konstfackaren borde klippa sig och skaffa ett jobb. (Det framgår av en bild av överläkaren själv inte har så mycket hår att klippa.)

Konstrecensenten Ingela Lind på DN skriver:

Konstnärens gamla 1800-talsroll som outsider och rebell har slukats av marknaden och underhållningsindustrin. Samtidigt har konstens funktion som moralisk och estetisk uppfostrare solkats av 1900-talets totalitära regimer. I stället arbetar konstnärerna ofta med samma målsättning som journalister eller kritiker: att avslöja hyckleri och dubbelmoral i samhället. Då måste de trampa på nya tabun, och det har Anna Odell gjort.

Jag undrar hur många konstnärer på 1800-talet som verkligen var utanförstående rebeller. En stor del av dem var väl mer åt hantverkshållet och gjorde saker som de fick i uppdrag att göra, exempelvis måla porträtt av storpampar. Det var väl också en roll, men inte så gloriös.

Sedan fanns det ju en del avvikande figurer inom olika konstarter som gjorde avvikande saker också, men kanske inte i moraliskt eller estetiskt uppfostrande riktning alla gånger. Alla kan ju inte vara en Delacroix som målar Friheten på barrikaderna så att man känner hur det revolutionära folket stormar fram mot reaktionen. Ändå är det kanske den sortens konstverk som behövs. Som inte verkar psyksjuka utan snarare väldigt friska och frigörande.

Eugène Delacroix: Friheten på barikaderna. På franska heter den La liberté guidant le peuple, Friheten ledande folket. Resultatet blir detsamma, folket stormar och reaktionen gormar.

Att spela vansinnig är en idé som tillämpas då och då för att avslöja något, eller för att kunna toka till det utan att behöva ansvara för följderna. Inom den grekortodoxa kyrkan i gamla Ryssland kunde man som "from dåre" göra en del saker som inte var tillåtna för folk vid sunda vätskor. Jag undrar om det är en en vettig linje att följa i Sverige idag - tvivlar på det. Barn kan vara barnsliga, men vuxna som är barnsliga kan bli obehagliga.

Jag tittade lite på några nätdebatter om det här fallet, och det mesta är väl förutsägbart. Men här är en intressant synpunkt långt nere bland kommentarerna till vad konstnärer skall göra/inte göra:

Det vore lugnast om alla konstnärer ägnade sig åt landskapsmålning så folk kan se vad det föreställer. Så de slipper tänka och begrunda och eventuellt bli provocerade om de inte skulle förstå och misstänka att det finns ett konstnärligt snobberi inblandat eller ännu värre att det skulle tala till deras inre, det förträngda och förborgade.

Adolf Hitler skulle nog ha fördömt denna handling av Odell som sjuk och samhällsfientlig och hade det funnits ett fysiskt konstverk i ämnet så hade det förstörts. Många "sjuka" konstverk förstördes i Tyskland under 30-talet och många konstnärer fick fly hals över huvud eller råka riktigt illa ut. Adolf sa att konsten skulle vara sund, folklig och tillgänglig för alla. Av reaktioner och kommentarer jag läst så verkar många svenskar år 2009 ställa upp på det också.

Började det inte det hela med att Anna Odell hotade med att hoppa från en bro? En intressant sidoobservation är att folk försökte hjälpa henne i stället för att ställa sig och skrika "hoppa, hoppa!" (jag tror sådant har hänt). Folk är i allmänhet ganska snälla tror jag.

Så småningom skall denna konstnärliga inbrytning på psykakuten komma ut i form av en elevutställning. Undrar vad kritikerna kommer att säga då? Odell kanske kan sälja några verk för att betala eventuella böter?

(När jag målar själv blir det faktiskt ofta landskap, men det beror inte av att jag ansluter mig till herr Hitlers konstsyn. Däremot gillar jag konstnärer som kan måla, som kan hantverket, och där har jag klara brister.) (Förresten - hur hade "der schöne Adolf" det med sitt psyke själv?) (Sista frågan: kan man bryta några tabun som landskapsmålare? Genom att måla riktigt fula landskap kanske?)