Saxat från en nyupptäckt i cyberrymden: Al Manar TV. Webbfrågan ovan får ju anses som ganska ledande och knappast något som en sann objektivitetssträvare skulle ställa, men den visar nog på stämningarna i alla fall. För varje dag Gaza håller ut är det ett nederlag för Israel, och följaktligen sprider sig misstämning och motsättningar inom det israeliska kabinettet. Dessutom ökar kritiken internationellt och de extrema sionisterna blir alltmer isolerade och högljudda. Det värsta är allt mänskligt lidande, men från israelisk synpunkt finns det något som är ännu farligare: folk tappar respekten för den oövervinnerliga israeliska krigsmakten.
After 17 days of the Israeli aggression against the Gaza Strip, Israel failed to achieve its announced goal, which is “to stop the rocket attacks fired from the Strip into the Israeli settlements”, and the Palestinian resistance groups have continued to rain the occupied territories with tens of rockets putting the Israeli government in an embarrassing situation before the entire world.Hur svagt ett spindelnät är beror av den som stöter på nätet. En liten fluga, en elefant?
Instead of restoring the image of the “invincible army” that had lost during the Second Lebanon War in July 2006, Israel has proved, now than ever, that “it is weaker than a spider’s web”, as Hezbollah Secretary General Sayyed Hasan Nasrallah has always said.
Det är nog lättare att backa och göra överenskommelser om man inte som utgångspunkt har att man är superstark och kan klå upp alla i omgivningen med ena armen bunden bakom ryggen. Man får förmoda att det sitter tänkare överallt i stormakternas utrikes- och krigsministerier och funderar på i vilken mån man skall fortsätta att hålla israelerna under armarna. De skulle ju vara så starka och smarta, men de verkar mer som förvirrade klantskallar!
Det finns mer intressant på denna sajt. Man trycker exempelvis av en analys från israeliska tidningen Haaretz:
The mishap that killed three soldiers from so-called friendly fire does not necessarily imply failure. Similar things happen in every war. The defeat of the United States in the Vietnam War began when the American army and its commanders adopted the policy of "body counts." The other aims, such as forcing the North Vietnamese government to its knees or destroying the Vietcong's fighting capability, could not be achieved even with the excessive and indiscriminate use of military force. All that remained was to boast of the numbers of Vietcong dead.
It is to be hoped that the continuation of the fighting in the Gaza Strip will not lead the IDF to adopt a policy of "body counts" here too. The deaths of several hundred more Palestinians will not necessarily lead to a better arrangement, most certainly not in light of blows that are killing many civilians, as at the United Nations school.
Det där med "body count" skrev jag ju om för några dagar sedan.
Båda de här figurerna borde platsa inför en tribunal som utreder misstänkta krigsbrott - Olmert och Rice. Just nu pågår någon slags gräl mellan Israel och USA eftersom Olmert skrutit om att han fått ut Bush från ett möte för att tala om för sagde Bush att Rice måste rösta på ett visst sätt i FN:s säkerhetsråd. Kan Israels premiärminister ringa upp USA:s president och så gott som ge order till honom? - Pinsamt i så fall, både för den som lyder ordern och den som skryter om det.
Under Libanonkriget lyckades USA förhala en vapenvila för att ge Israel mer tid att vinna. Det fungerade inte. Det verkar inte fungera i Gaza heller. Blir Gaza palestiniernas Stalingrad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar