from 2000 to 2007, the income of the median working-age household fell by $2,000 – an unprecedented decline. In that time, virtually all of the nation’s economic growth went to a small number of wealthy Americans. An important reason for the shift from broadly-shared prosperity to growing inequality is the erosion of workers’ ability to form unions and bargain collectively.
Det finns förhoppningar om att den nya regimen i Washington skall bli mer fackföreningsvänlig än det eländiga bushväldet. Fackföreningarna har ju haft många dåliga år i USA, särskilt inom den privata sektorn, och det beror både av press från motståndarsidan och negativa myndigheter, samt av egna interna brister. Kanske kräftgången har ändats under de senaste åren och det finns nu förhoppningar om ett nytt fackligt uppsving.
Den fackliga svagheten har gjort det möjligare för de rika att berika sig ännu mer, men har också inneburit att arbetarhushållens köpkraft har urholkats. Under en del år har man kunnat kompensera den fallande köpkraften med krediter (exempelvis grundade på huslån) men den möjligheten är som bekant stängd nu. Det behövs en starkare fackföreningsrörelse för att kunna mobilisera motstånd och slå tillbaka.
Alla regimer i Washington har alltid varit fackföreningsfientliga. Roosevelt tvingades acceptera dem eftersom de var så militanta - ockuperade fabriker och så - och dessutom hade ett brett stöd i hela samhället. Men såfort de lugnade ner sig satte man igång med en lagstiftningsoffensiv för att snärja in facken i så många paragrafer att de inte kunde röra sig utan att snava på en eller annan och få på skallen för det.
SvaraRaderaDet här skriver bland andra Rick Fantasia om i sin underbara lilla bok Cultures of solidarity från 1988.