Historia och klass - exempel svensk sjöfart

Den här saken har Foto-Lasse tagit upp tidigare, men jag kör en egen variant som varande historieintresserad.

Man brukar säga att det är segrarna som skriver historien, och den svenska hållningen mot Tyskland under Andra världskriget har inte varit ett undantag - det är en av slutsatserna som dras av Martin Estvall. Han har skrivit en avhandling som heter Sjöfart på stormigt hav. Sjömannen och Svensk Sjöfarts Tidning inför den nazistiska utmaningen 1932-1945. Den lades fram i Växjö i förra veckan. Hoppas det gick bra.

Det fanns ingen entydig svensk hållning, utan olika grupper agerade på olika sätt. Vad jag förstår av referatet kan man ytterst se två klasser som agerar utifrån sina egna intressen.
I sjöfolkets tidning Sjömannen slog man hårt mot det nazistiska Tyskland och ville göra motstånd på olika sätt. Av detta såg man inget i redarnas Svensk Sjöfarts Tidning. Redarna ville inte ha något bråk med tyskarna. Det var också redarnas linje som stod bäst i samklang med vad samlingsregeringen gjorde.

Efter kriget har regeringspolitiken blivit "den svenska hållningen", utan särskilt mycket hänsyn till andra meningsyttringar. För detta har Sverige kollektivt ställts vid skampålen som undfallande mot Tyskland. Men varför skall en till stora delar antinazistisk svensk arbetarklass jagas in i samma fålla som en till stora delar anpasslig borgerlighet? Varför framhålls gärna borgerliga antinazister men inte arbetare när man ändå vill hitta positiva exempel? Och kan det ha funnits en alternativ klassbaserad historieskrivning hela tiden som dock tryckts undan som ej acceptabel när den officiella historieskrivningen gjordes. Fundera på saken!