En teckning med vattenfärg som jag gjort själv - notera att man kan se vad den föreställer - eller kan man det egentligen?
Själv nötte jag mest byxbaken på diverse arkiv i strävan att uppnå en magisterexamen. Och då inte ens i särskilt konstnärliga ämnen. Men man kan nå den på andra sätt om man har andra talanger. SvD:s Clemens Poellinger skriver om den berömda sabbade tunnelbanevagnen som jag klagat på tidigare:
I galleri Brandstroms monter på helgens konstmässa Market stod fina gamla möbler från Bukowskis på rad utmed vägarna. På väggen hängde en platt-tv som visade en man som gick bärsärkagång med en sprayburk i en t-banevagn för att slutligen toppa det hela med att slänga sig ut genom ett fönster.
Verket visades förra året på Konstfacks elevutställning, dess upphovsman fick sin magisterexamen. Jag skrattade till, ryckte på axlarna och gick vidare. Mest för att det provocerande upplägget var så övertydligt.
Socialrealism? Nej, en fantasi i akrylfärg på en pappskiva som jag gjorde någon gång. En gång i tiden fanns det klensmeder i släkten. Fast inte vet jag om de såg ut så här.
Jag hade nog inte skrattat, men jag är ju en rätt sur typ. Vad Poellinger sedan skriver är dock vettigt:
Jag ser det som att vissa Konstfackelever riktar sin energi åt fel håll. Går den lätta vägen när de ger sig på något som redan går på knäna – det offentliga samhället. Vad är det värdigaste målet för ifrågasättande konstprojekt som förmodas rikta sig mot förtryck från makten och härligheten? En hårt pressad vårdsektor, en nedskärningshotad kollektivtrafik, eller exempelvis marknaden i sina olika manifestationer som banker, börser och storföretag?
Med andra ord: vilken överhet skall begabbas? Och hur görs det bäst? Själv har jag jämfört en del "konstnärliga provokationer" med studentikosa upptåg för att reta "borgarbrackorna" - ganska barnsligt med andra ord.
Sedan finns det ju provokationer som verkligen är allvarligt syftande. Aktioner som syftar till att avslöja eller lyfta fram något viktigt. De kan slå rätt eller slå fel, men man får se både till syfte och resultat. Fallet med flickan som spelade galen är ur vissa synpunkter betydligt knepigare än ligisten (känd av polisen) som förstörde i tunnelbanan. Finns det mörka fläckar i psykvården, eller ...? Och den klassiska frågan: vem är det som är galen egentligen?
Den här bilden är ett par år gammal. Jag vet inte om de där kuberna står kvar utanför Konstfack vid Telefonplan. Huset till höger innehöll bland annat matsalar, företagshälsovård och kassa under L M Ericsson-tiden. På tal om psykvård och gamla minnen från LM ... jag minns en upprörd man i ett förråd (eller var det postterminal?) som ropade "på Långbro torterar dom folk!" (Långbro - nedlagt mentalsjukhus, för den som inte vet.)
Sådana här historier lockar fram ett latent kulturhat, skriver Poellinger. Det beror väl vad man menar med kultur eller konst, men att det finns ett känt motstånd mot "urartad konst" är ju känt ända sedan trettiotalets tyska kulturpolitik. Som jag ser det kommer de här Konstfackshistorierna att nyttjas just av kulturhatare som har större mål. För kulturhandlingar kan få folk att tänka till, tänka i andra och för makten kanske olämpliga banor. Intressanta exempel på hur en del borgerliga människor tänker i det här läget citeras av Alliansfritt Sverige.
Det må vara att en och annan borgerlig politiker tycker att Konstfackelever har ägnat sig åt "kulturella hatbrott", men med tanke på att folk har dödats just under hatbrott är väl den frasen mindre lyckad? Kan man inte vända på steken och säga att ett och annat som överheten slänger åt folket utstrålar förakt, nedvärdering, översitteri? Arkitektur är en konstform det också, och titta på en del ledsna stadsmiljöer och vad de gör med människorna som bor där!
Kulturella hatbrott? - Tja, om jag målar en tavla av Hitler och skriver "schweinhund" över karlns nylle är det väl också en sorts hatyttring?
Egen målning - minnesintryck av en bokskog i Blekinge för mer än tjugo år sedan. Här "ser man ju vad det föreställer", men det hade inte varit någon svårighet att lösa upp formerna ännu mer och låta färger och ljus ta över. Hade det då varit acceptabelt för folk som inte gillar "kulturella hatbrott"? Man skulle ju kunna tänka sig en fullständigt föreställande och lättbegriplig tavla som visar ett antal arga sopåkare i Stockholm som stoppar in några moderatpolitiker samt företrädare för sopåkarbranschens arbetsgivarförening i bak på en sopbil? Konst eller hatbrott eller tidsvittne?
Ja, det här inlägget ledde inte fram till några definitiva slutsatser, men det gör inte konsten eller filosofin heller, och det får vi leva med. PS. Den sista målningen är i olja på en bit trä.
Konst är att göra något som ingen annan kan. Om alla kunde det så vore det ingen konst.
SvaraRaderaEldorado
"Inga definitiva slutsatser" Nä, men det behöver ju inte inläggen göra. Det viktigaste är ju att få läsaren att själv fundera till lite grann, inte att leda sitt resonemang i bevisning.
SvaraRaderaEller?
Och det var ju ett inlägg som fick en att fundera.
Glömde ju att berömma din konst!!
SvaraRadera:-)
Det kanske är som idrott, Eldorado: många kan ta sig en lugn promenad men bara några kan springa hundra meter på tio sekunder (jag är inte med i det gänget). Men samtidigt är jag kritisk till elitismen, jag tror att de flesta kan springa litegrann (göra någon liten kulturell yttring)och att det är värdefullt för individens och samhällets fortbestånd och utveckling.
SvaraRaderaHörrdu Knappen, det var ju för berömmet jag skrev inlägget! Moderater och AFA-klottrare på varsin kant lär jag i alla fall inte kunna övertyga hur fina argument jag än drar fram.
Nu är det allt rätt långt från någon entartete kunst-debatt som folk försöker föra - vad en del med borgerlig livssyn kan tänkas säga är ju helt enkelt att om det allmänna står för notan får för katten det allmänna ha åsikter om vad som produceras. Om konstnärerna vill slippa detta kan de betala notan (inklusive ev. böter) själva.
SvaraRaderaDet är lätt att uppleva det hela som ett hån (särskilt när man dessutom får sig till livs glosor om att 'provocera allmänheten' och annat elitistiskt snömos), särskilt när det finns gott om andra sektorer i samhället som inte direkt är överfinansierade.
Konstfack kanske får avsätta medel till en bötesfond ... (dåligt) skämt åsido, de unga konstnärsämnena kanske behöver en ordentlig grundkurs i samhällsteori så att de lär sig var det känns mest när/om de vill sparka på tjuvsamhället! Jag förmodar att en del människor som egentligen är konstnärer men inte kan försörja sig på detta finns som arbetande inom de sektorer (offentliga kommunikationer och psykvård) där provokatörerna slog till. Man kanske kunde tänka sig att en del information och kunskaper kunde överföras via dem?
SvaraRaderaEnligt resonemanget i Bourdieus Konstens regler betyder konst ungefär "kommunikation med en viss, hög, grad av kvalitet". Det var den innebörd pionjärer som Baudelaire och Monet och dom ville ge åt begreppet, och de var villiga att utstå en hel del pina för att slå fast sin uppfattning.
SvaraRaderaKanske inte de själva, men väl dess arvingar inom branschen fick en oerhörd prestige på grund av deras bemödanden. I mitten av 1900-talet behövde man inte längre göra så mycket själv, konstnärstiteln räckte.
Och man kan misstänka att det har gått allt längre längs den vägen. Det finns nog ingen bransch som är så hårt kommersialiserad som konstbranschen - dvs ingen bransch där bytesvärdet har så lite att göra med bruksvärdet. Allt handlar om marknadsföring. "Om du väljer ett galleri på hornsgatspuckeln så har du positionerat dig till medelmåtta", sa en pensionerad Konstfacksprofessor till mig för nåt år sen.
Så jag misstänker att de nu aktuella konstfackseleverna uteslutande syftar till att skapa sig kändisstatus. Det är säkraste vägen till inkomster utan att man behöver bry sig om de kvalitetskriterier som ligger i Baudelaires konstsyn.
Kvalitetskriterierna ligger numera på oss politiska aktivister att tillvarata. Om vi skulle t.ex. angripa något sjukt inom psykvården skulle vi tvingas göra det på ett sätt så att folk förstår vad vi menar.
" ... ingen bransch där bytesvärdet har så lite att göra med bruksvärdet. Allt handlar om marknadsföring." Ja, det blir en prissättning som stämmer efter David Ricardos modell, unika föremål prissätts efter efterfrågans nivå. Och då gäller det att prata för varan. Tunnelbanesabbaren har visst sålt ett par videos för 65 000 bagis. Det räcker till 100 000 till SL som skadestånd men ändå 30 000 kvar!
SvaraRadera"Om du väljer ett galleri på hornsgatspuckeln så har du positionerat dig till medelmåtta" ... Aj fasen, man skall inte försöka snacka sig in där då menade han? Är det Karlaplan man skall till eller vad?
Det var tydligen en kunskap som den värde professorn behöll för sig själv...
SvaraRaderaPS. Köpet för 65.000 visar vad jag talar om. Köparen köpte inte för att producera med filmen, t.ex. visa den på biografer, inte för att själv avnjuta den i sin ensamhet - utan i spekulation om att den om några år är värd mer. Dvs ungefär som inom den pyramidspelsekonomi som just har kraschat. Inget sådant att vänta inom konstmarkanden tills vidare. Uppenbarligen.
SvaraRaderaDet finns konst som man inte bara plockar med sig och stoppar in i ett bankfack också. Såg du den här grejen som minner om gamla tider:
SvaraRaderahttp://bjornbrum.blogspot.com/2007/09/i-stllet-fr-klotter.html
Jo, förvisso, där syftade konsten verkligen till kommunikation.
SvaraRaderaDet är lite ironiskt att konstmarknaden har utvecklats som den har gjort, eftersom ju 1800-talsheroerna på det mest uttryckliga vis polemiserade mot konst som lönsamhetsobjekt. Ändå kan man säga deras bemödanden underlättade utvecklingen, beroende på det elitistiska i deras ambitioner. De syftade till en parallell elit, vid sidan av kapitalets aktörer, inte till någon allmän befrielse från eliter.
Det fanns väl olika tendenser som slogs under 1700- och 1800-talen: konstnärer (målare, musiker, skulptörer och andra) som jobbade på uppdrag från hov, adel och kyrka, respektive de som började vända sig till en begynnande massmarknad. Vare sig man fick sin utkomst från den ena eller andra gruppen var man beroende av dess gillande, så det gjorde att det "fria" konstnärsskapet i stort sett var omöjligt utom för den som hade alternativ försörjning.
SvaraRaderaHar för mig att gamle Telemann var en av de första som kämpade för kompositörernas upphovsrätt. Jag tror inte han försökte få saker uppförda som skulle ha chockerat publiken. I alla fall inte så att det blev en negativ chock.
Det var Baudelaire, Monet &co som etablerade provokationen - att slå borgare på käften - som konstnärligt medel.
SvaraRaderaFör Bach, Roslin, Dickens etc var sådant mycket riktigt helt främmande, de anpassade sig till publikens smak precis som vilka hantverkare som helst. Men det ironiska är att det är Baudelaires tradition de nu aktuella Konstfackeleverna åberopar sig på - provokation, slå borgare på käften - samtidigt som de helt och fullt accepterar spekulationsekonomin.
Tja, det kanske går hem på sina håll? I den enklare musikbranschen finns det ju "artister" som behandlar publiken som skräp men kommer undan med det.
SvaraRaderaJag undrar om inte de provokationer som fungerar bäst är de som gör det på ett positivt sätt, som visar på utvägar från en dålig position. Att bara säga åt folk att de är dumma i huvet är visserligen någon sorts provokation, men då kanske det orsakar försvarsreaktioner som stör det tilltänkta positiva resultatet.