Alan utbuad i bananrepubliken

Det kanske verkar elakt att rita clownnäsa på Alan Greenspan, men det är ganska snällt jämfört med vad folk säger om honom. Jag undrar om de mest ilskna kan vara sådana som bländades av Greenspans och de andra marknadsgycklarnas superliberala ordfyrverkerier för några år sedan? Nu står de där, kanske inte med röda men med långa näsor!

Det finns en artikel av Alan Greenspan som jag inte vet om den är så kul att läsa. Han verkar hävda att man pga tidigare riskforskning hade fått lite konstiga idéer om saker och ting. Det är roligare att läsa kommentarerna i HuffPo. Jag har inte läst alla (de är rätt många) men jag tror man kan sammanfatta det hela ungefär till: Håll klaffen och släng dej i väggen, gubbjävel! Vi är trötta på dej! Stick för h-e! Inga direkt positiva reaktioner till gamle Alan alltså.

Det snackas visst om ett uppsving för populismen i USA, med andra ord att bönderna kommer stormande med sina högafflar och rullar skojarna i tjära och fjäder och bär dem på en stång ut ur stan. Det kanske vore väl våldsamt för Alan, han är ju i alla fall över åttio! Men det finns väl yngre hjältar från bank- och finansvärlden som kan tåla en omgång?






Begreppet "bananrepublik" borde vara på utdöende på grund av ändrade storpolitiska styrkeförhållanden. Det handlade ju om främst diktaturer i Centralamerika som levererade jordbruksprodukter till USA, som mer eller mindre kontrollerades av storbolag från USA, och dit marinkåren åkte och slaktade folk om det gjordes försök till motstånd eller sociala reformer. Ibland gjorde olika fraktioner av militären och/eller civila oligarker statskupper, men det ändrade inte själva systemet. Det är då ödets ironi att beteckningen börjar användas på USA självt.

Det handlar inte bara om att USA säckade ihop som rättsstat. Den termen har väl alltid varit tveksam, särskilt för mindre bemedlade därborta, men när "kriget mot terrorismen" började släppte alla hämningar och man föll in i samma tortyrmönster som de ökända gamla bananrepublikerna. En färsk artikel berättar om ett fall som klart visar varför tortyr inte fungerar.

Nej, även vad det gäller ekonomin har termen dykt upp. Via bloggen Ekonomistas hittade jag den här artikeln (kort sammanfattning hos Ekonomistas här, grundartikeln är betydligt längre). Det är en före detta chefekonom vid Internationella Valutafonden som ger sin syn på saken. Av någon anledning spelar inte IMF skurkrollen i artikeln, men man kan väl inte få med allting.

Medborgare i bananrepubliken kanske?

En mellanrubrik lyder Becoming a Banana Republic vilket ju låter rätt allvarligt. Rubriken för hela artikeln är The Quiet Coup. En tyst statskupp alltså, och en situation där USA jämförs med utvecklingsländer - bara utvecklingsländer (och då får man väl tänka sig bananerna marschera in):

In its depth and suddenness, the U.S. economic and financial crisis is shockingly reminiscent of moments we have recently seen in emerging markets (and only in emerging markets): South Korea (1997), Malaysia (1998), Russia and Argentina (time and again). In each of those cases, global investors, afraid that the country or its financial sector wouldn’t be able to pay off mountainous debt, suddenly stopped lending. And in each case, that fear became self-fulfilling, as banks that couldn’t roll over their debt did, in fact, become unable to pay. This is precisely what drove Lehman Brothers into bankruptcy on September 15, causing all sources of funding to the U.S. financial sector to dry up overnight. Just as in emerging-market crises, the weakness in the banking system has quickly rippled out into the rest of the economy, causing a severe economic contraction and hardship for millions of people.

But there’s a deeper and more disturbing similarity: elite business interests—financiers, in the case of the U.S.—played a central role in creating the crisis, making ever-larger gambles, with the implicit backing of the government, until the inevitable collapse. More alarming, they are now using their influence to prevent precisely the sorts of reforms that are needed, and fast, to pull the economy out of its nosedive. The government seems helpless, or unwilling, to act against them.

Top investment bankers and government officials like to lay the blame for the current crisis on the lowering of U.S. interest rates after the dotcom bust or, even better—in a “buck stops somewhere else” sort of way—on the flow of savings out of China. Some on the right like to complain about Fannie Mae or Freddie Mac, or even about longer-standing efforts to promote broader homeownership. And, of course, it is axiomatic to everyone that the regulators responsible for “safety and soundness” were fast asleep at the wheel.

But these various policies—lightweight regulation, cheap money, the unwritten Chinese-American economic alliance, the promotion of homeownership—had something in common. Even though some are traditionally associated with Democrats and some with Republicans, they all benefited the financial sector. Policy changes that might have forestalled the crisis but would have limited the financial sector’s profits—such as Brooksley Born’s now-famous attempts to regulate credit-default swaps at the Commodity Futures Trading Commission, in 1998— ... were ignored or swept aside.

Med andra ord, det var finanssektorn som styrde politiken och som tjänade på den. Detta var "kompiskapitalism", där myndigheter och regering sprang finanskapitalets ärenden. Det är ju något man kan tänka sig i ett utvecklingsland, i en bananrepublik, men inte i en modern och hög utvecklad demokrati.

Och det här är lönsamt, det har varit oerhört lönsamt för finanssektorn i USA som sådan och de som arbetar där under de senaste årtiondena, vilket framgår av de här diagrammen. Det övre visar hur finanssektorns andel av de totala företagsvinsterna var stabil på 10-15 procent under lång tid, men sedan brakade iväg upp till över 40 procent strax innan den nuvarande krisen började. Det återspeglar naturligtvis en bubble-ekonomi där spekulationen styr och sunt förnuft jagas bort.

Det nedre diagrammet är löneutvecklingen i sektorn, jämfört med ekonomin i stort. I början ligger lönerna på genomsnittet, men sedan drar de iväg. Det är väl den sortens folk som nu åker ut på gatan i rasande fart, förlorar allt och springer till kyrkan på Wall Street för att få andlig tröst.



Jag undrar om lönekurvan kommer att falla tillbaka? Det kan vara så att det är främst de lägre betalda skikten i finansgruppen som åker ut. De stora och mäktiga bossarna håller sig nog kvar och ser till att löner och andra ersättningar fortsätter att flöda in. Däremot kan man tänka sig att finanssektorns del av företagsvinsterna kan falla tillbaka en hel del. Man kanske kan kalla det en korrigering som antyder att verkliga varor och tjänster har verkliga värden medan finansiella "instrument" med konstiga namn ofta inte har det. Och när folk upptäcker det vill ingen ha dem. Ta det som en indikation om att arbetsvärdeläran gäller.

Läs gärna hela artikeln av IMF-gubben, den innehåller en hel del intressanta synpunkter, som vad IMF skulle göra om USA var ett hjälpsökande u-land: nationalisera och stycka upp bankerna och rensa upp i oligarkin! För läget är allvarligt:

The conventional wisdom among the elite is still that the current slump “cannot be as bad as the Great Depression.” This view is wrong. What we face now could, in fact, be worse than the Great Depression—because the world is now so much more interconnected and because the banking sector is now so big. We face a synchronized downturn in almost all countries, a weakening of confidence among individuals and firms, and major problems for government finances. If our leadership wakes up to the potential consequences, we may yet see dramatic action on the banking system and a breaking of the old elite. Let us hope it is not then too late.

Det räcker nog inte med att tro att "ledarskapet" skall ordna det här. För att komma runt hörnet till en värld där vi slipper kriser av det här slaget är det inte bara finansoligarkierna, utan också det politiska "ledarskapet" som måste placeras på sophögen. Undrar om det också kan vara idé att gå tillbaka till början av 1900-talet och se vad marxistiska ekonomer som Luxemburg och Hilferding hade för tankar om finanskapitalet? Bankinflytande på hela ekonomin är ju inte ett nytt fenomen!