Humanitär intervention - (o)egennyttig?

Via Chris Blattman som ofta bloggar intressant om Afrika kom jag fram till den här intervjun med en författare som kritiserar upprördheten omkring Darfur. Mahmood Mamdani har skrivit en kritisk betraktelse över Save Darfur-rörelsen som tydligen är särskilt aktiv i USA. Han får frågan om han anser att den humanitära intervention som förespråkas i Sudan är en sorts nykolonialism, och svarar:

The movement after which Save Darfur patterned itself is the antislavery movement of the 19th century. Remember that the elimination of slavery was the ostensible reason given by British officials for colonization of the African continent. The cataloging of brutalities - real ones, not exaggerated -was essential preparation for seizing chunks of real estate, again ostensibly to protect victims. Today, the humanitarian claim uses ethics to displace politics. Conflicts are typically presented as tribal or race wars between perpetrators and victims whose roles are unchanging.

Q. Does the problem lie in who uses the humanitarian label?

A. The language of human rights was once used primarily by the victims of repression. Now it has become the language of power and of interventionists who turn victims not into agents but into proxies. It has been subverted from a language that empowers victims to a language that serves the designs of an interventionist power on an international scale.

Där fick sig de gamla engelska hycklarna en snyting. Det här låter rimligt. Att rädda förtryckta stackare av olika sorter har alltid varit en kär uppgift för blodtörstiga erövrare, och det är inte bättre i våra dagar. Jag har skrivit om det tidigare. Man skall inte underskatta lidandet hos offren för olika förtryckare - men man skall heller inte låta bli att granska de som uppträder som offrens "hjälpare". När bombplanen startar brukar det ta slut med medlidandet.