Sex timmar räckte ... i Pompeji

Jag har just läst Hans Furuhagens Pompeji bakom ruinerna, utgiven på Natur och Kultur 2004. En trevlig bok som kan rekommenderas för den som vill ha en rundmålning av dramat runt Pompeji och de andra förstörda orterna av Vesuvius utbrott år 79. Ibland gör Hans (förr TV-känd som "Hatte") jämförelser mellan då och nu. Här är ett intressant stycke som jag fastnade för. Det börjar med en reflexion över arbetsdagen i det antika Pompeji:

Så grydde dagen och man var i verksamhet i sex timmar, från soluppgången till dess solen stod i zenit. Då var det dags för en lätt måltid och siesta, … Och efter siestan arbetade man inte - man bara levde.

Detta sätt att leva är svårt att förstå för oss som är uppvuxna i industrisamhällets tankesätt, vi anser ju att det bör vara en mänsklig rättighet att ha ett meningsfullt arbete och därmed kunna försörja sig själv; det är en tanke som också är kopplad till våra föreställningar om individens frihet. För antikens människor skulle dessa idéeer vara helt obegripliga. I deras värld existerade inte individens frihet som ett positivt begrepp eller som ett eftersträvansvärt tillstånd, individen kunde bara existera som en personi en gemenskap, exempelvis i en familj, ett hushåll, en kohort av soldater.

Och idén om rätten till ett eget arbete skulle ha betraktats som absurd, eftersom allt arbete var socialt deklasserande, något vanärande som man måste undvika eller skydda sig mot - ordet "arbetslös" hade varit omöjligt att översätta till grekernas eller romarnas språk.

Den antika människan hade nog också skakat på huvudet åt våra fabrikers ständiga tillverkning av prylar som vi egentligen inte behöver. De antika verkstäderna var små familjeföretag som inte producerade mer än man kunde avsätta, och man arbetade inte mer än man behövde, sex timmar räckte.

För en nutida person känns just det där att "sex timmar räckte" som en hänvisning till den nu döda sextimmarsdagsdebatten i Sverige. Men man kan plocka mer ur det här citatet. Att hantverkarna inte arbetade mer än vad man behövde, att man gjorde det man kunde sälja men inte mer, hängde med långt fram i tiden och fick betydelse för nationalekonomin.

Från den stora franska encyklopedin, mitten av 1700-talet. På den här bilden visas vilka verktyg som behövs bland annat för att göra träskor. Ett gammalt fint hantverk.

I Frankrike omkring år 1800 fanns en man som hette Jean-Baptiste Say. Han översatte Adam Smith till franska och skrev en del själv också om ekonomi. Det här var fortfarande förindustriell tid, hantverkarna dominerade ännu tillverkningen, och de gjorde vad de behövde göra och inte mer. Varför skulle de göra det? På något sätt lär Say (vars Traité jag har i datorn men inte har kommit mig för att läsa) ha dragit slutsatsen att utbudet skapar sin egen efterfrågan, och att överproduktionskriser inte kan förekomma. Det som tillverkas kommer att gå åt. Det kallas "Says lag", fast Say själv lär aldrig ha kallat sin idé för lag.

Några årtionden senare hade industrialismen verkligen slagit igenom i England. Den spred sig i västra Europa och lågkonjunkturerna kom efter. Ungdomarna Marx och Engels kunde konstatera att här var det fråga om överproduktionskriser: de nya fabrikerna spottade ut varor som det inte fanns köpare till och fruktansvärda kriser bröt ut.

Men "Says lag" levde vidare och den var vid liv i form av "utbudsekonomi" till alldeles nyss. Den politiska versionen av detta blev att man skar ner allt som såg ut som konsumtionsstöd till mindre bemedlade människor och satsade på skattesänkningar för rika i stället. Man tänkte sig kanske att de skulle producera och konsumera och att därigenom arbeten och inkomster skulle sippra ner till de fattiga som därmed också kunde bli rika liberaler.

Någonstans längs vägen gick det fel. Utbudsekonomin var ett angrepp mot keynesianismen, som i likhet med marxisterna, pekade på att det måste finnas folk som har råd att köpa för att någon skall få sälja. Detta luktade socialism, de nyliberala makthavarna hatade socialism och därför måste de dra ner offentliga stöd till konsumtion men höja till produktion i stället. För då måste ju utbudet skapa en massa konsumenter enligt teorin! Men efter några årtionden av sådan politik ser vi ett ganska dåligt utfall.

Att återgå till gynnandet av de rika, eller till ett antikt samhälle där arbete sågs som slavgöra och skamligt, låter inte bra. Inte heller att bara jaga högre produktion och konsumtion. Däremot att hylla det samhällsnyttiga arbetet, sluta se ner på dem som gör skitjobben, att dra ner på arbetstiden och ha mer tid "att bara leva" - det är ett projekt att fila på!

**

Adam Smith nämndes. Här kommer fler bilder från den stora franska encyklopedin, nämligen en svit på tre som behandlar nålmakeri. Anknytning till Smith? Jo, i sin Wealth of Nations beskrev han hur produktiviteten just i nåltillverkning kunde öka enormt genom att arbetet delades upp i en mängd små moment som gjordes av olika arbetare. Och därigenom beskrev han arbetsdelning som princip. En princip som skulle vara bra för arbetarna också - men på annat håll i boken erkände Smith arbetarnas underläge gentemot kapitalisterna.






Går man in här kan man hitta bildbanden till den stora encyklopedin. Synd att man inte kan få upp dem i riktigt stort format, det här är intressanta och fina gravyrer!


Från Konfliktportalen.se: Baskien Information skriver Uttalande från Belfast Basque Solidarity Commitee, totalavloning skriver Total Avlöning 24/4/09 Den siste entrepenören i den sista kistan., Kristoffer Ejnermark skriver Kommunistisk disciplin, jesper skriver Där vissa viker sig står andra stärkta, Björn Nilsson skriver Swedpank, Tuss skriver Cyberrymdimperiet slår tillbaka