Det där med nyttan av jämlikhet förtjänar att upprepas. Jag har skrivit om den ur några olika synvinklar tidigare som här, här, här och dessutom här. Nu är Aftonlövet i farten med en ledarartikel i ämnet igen, och som i en av mina länkar här handlar det om jämförelsen mellan Sverige och vissa andra länder - då i första hand USA, men även Storbritannien och andra ställen där jämlikhet inte står så högt i kurs.
Egentligen är den grundläggande mekanismen inte så svår att förstå: i ett jämlikare samhälle är det lättare att jobba sig uppåt än i ett med mindre jämlikhet eftersom avståndet mellan topp och bas är kortare. Det är lättare att klättra uppför en platt pyramid än en brant. Och fallet för de som rutschar utför blir inte så ödeläggande om klyftorna är små.
Aftonbladet skriver i ledaren:
Om din far tillhör de allra fattigaste i USA är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att tillhöra de allra fattigaste när du blir vuxen. I Sverige är samma siffra 26 procent. Den sociala rörligheten är alltså betydligt högre i Sverige, det visar Daniel Linds rapport ”Hur långt från trädet faller äpplet?” skriven på uppdrag av arbetarrörelsens ekonomiska råd.
Fattigdomen håller människor tillbaka i generationer. Även i Sverige. Samtidigt tycks alltså förutsättningarna för att en person ska lyckas bryta med sin bakgrund vara bättre i vårt samhälle än andra. ”Den amerikanska drömmen” är som mest sällsynt (eller kanske just en dröm) i sitt eget hemland.
Ja, detta är alltså en partsinlaga från arbetarrörelsen. Från liberal sida kanske man kan plocka upp några karriärmänniskor i USA för att visa att "det visst går att ...." etc etc. Men det är bättre att inse hur det fungerar i verkligheten än i drömvärlden.
Om idealen förverkligades i USA skulle "den amerikanska drömmen" vara död och förvandlad till vardaglig verklighet. Nu används en drömbild för att få folk att just drömma i stället för att se verkligheten - den blir verkligen ett opium för folket! - Men många vet nog hur det förhåller sig. Är man därnere på botten så är man därnere, och uppåt kommer man aldrig. Den tiden är förbi.
Daniel Linds rapport visar hur politik spelar roll: den sociala rörligheten skiljer sig åt mellan olika samhällssystem. Så vad kan vi göra för att säkerställa en fortsatt hög social rörlighet i Sverige?
Om det vet vi för lite. Regeringen borde samla de bästa forskarna och tillsätta en utredning. Få saker borde vara viktigare än att se till att vad som spelar roll i samhället inte är vart du kommer från, utan vart du är på väg.
"Olika samhällssystem" är verkligen att ta i. Däremot tillhör Sverige och USA olika flyglar av kapitalismen. Att regeringen skulle vilja utreda sitt ideologiska misslyckande kan man tvivla på. Själva idén låter ganska så svensk - vi har ett problem, tillsätt en utredning! Vad sägs om alternativet - vi har ett problem, kalla in röda gardet! Det vore väl något för Arbetar-Fredrik!
En notering som jag nog gjort tidigare är att "rörlighet" faktiskt kan gälla åt flera håll. När "hög social rörlighet" förespråkas tänker man sig nog att det gäller att duktiga människor skall kunna ta sig fram och förbättra sitt liv i samhället utan att någon sätter krokben för dem. Men det kan ju också betyda att en del åker iväg åt andra hållet, möjligen ända tills det blir en kraschlandning i närmsta rännsten. I dagens läge kan vi se dels att klyftorna växer, dels att skikt av höga tjänstemän ("direktörer") ser till att kapa åt sig så mycket att de verkligen aldrig skall behöva riskera att få äta blodpudding till middag. Och lika väl som översta skiktet permanentar sig på toppen kommer de längre ner att vara fastspikade där så länge de inte gör något åt det.
Det är väldigt intressant hur uppfattningar och skrönor lyckas överleva trors att fakta ofta bevisar motsatsen. Sveriges rykte som sexparadis är betydligt överdrivet, andra länder har en betydligt friare syn på sex i dag. Den svenska välfärden har likaså ett gott rykte, trots att andra länder kommit ikapp. USA lever på samma vis som drömmarnas och möjligheternas land trots att statistik som bevisar motsasten
SvaraRaderaLedaren rycker ut lite påsåsenden ur rapporten, och om så ofta är svenska tidningar dåliga på källhänvisningar, men google är ju bra på att hitta det mesta. Jag ögnade igenom den och blir inte riktigt klok på om rörligheten räknas som positiv även om det går sämre för sonen en pappan. Ksnke någon klok kan förklara för mig på ett lätt vis?
Hursomhelst finns det ett stort kardinalfel i rapporten, man jämför USA med några länder i Europa, trots att USA består av 50 stater och rätteligen borde jämföras med Europa och inte enskilda länder. Det är ibland större skillnader mellan de olika staterna än mellan länder i Europa.
Kanske det är därför myten om den snabba karriären fortfarande lever bland drömmarna i USA? En annan sak kan vara de svenskar som flyttat hit och har en unik kunskap som går bättre att omsätta i en marknad på 300 miljoner personer än i ett land på 9 miljoner?
H2
Får man tro Lennart på "Det Progressiva USA" (och Obama tror jag också) är det en jäkla kris i USA:s utbildningssystem. Man utbildar inte de ingenjörer som behövs, vilket naturligtvis innebär att folk utrikes ifrån med rätt utbildning kan lyckas bra. Men vill de lyckas i ett land i sönderfall och där risken att bli nedmejad av en vapengalning verkar öka? Dessutom kan många asiater nog lyckas ännu bättre genom att åka hem och förverkliga någon indisk eller kinesisk dröm i stället.
SvaraRaderaAtt jämföra hela USA och enskilda länder i Europa är naturligtvis tvivelaktigt, det har du rätt i. Vissa delar av USA kanske borde ställas mot fattigare områden i södra och östra Europa för att få rimligare jämförelser.
Sedan finns det nog andra förhållanden av ekonomisk natur som gör att "drömmen" falnar i USA, som att de högbetalda industrijobben ersatts av billiga servicejobb, men det blir lite långt att skriva om det just här.
Social rörligheet borde om inte annat tillämpas på de direktörer som genom sina inkompetenta spekulationer har bidragit till nuvarande lågkonjunktur. Men något sådant är väl inte att vänta.
SvaraRadera