Nyberg kritiserar tankar som framförts av Per Gahrton men nämner också utopin och:
eurovänsterns elände. Den förlorar sig i EU-visioner medan den reellt existerande unionen sjunker ner i ekonomisk depression, socialt sönderfall och ändlösa kolonialkrig.
Artikeln säger inget om hur/om man bör rösta. Men budskapet till förhoppningsfulla progressiva kandidater och deras väljare är klart:
många välgörare tror att de kan förändra världen bara de tar sig in i glaspalatsen och börjar argumentera som man argumenterar därinne. Det blir framgångar i det lilla medan fossilkapitalismen rullar på och fackliga och sociala rättigheter rivs upp en efter en ... Uppgiften är inte att förbättra EU:s förankring. Uppgiften är tvärtom att gemensamt lösgöra oss från stormaktsbygget.
Det här är ett lackmustest på progressivitet: vem vill sugas upp av systemet (och bli miljonär på kuppen) och vem vill bekämpa det för en bättre framtid? Nyberg skriver att EU-byråkratin är lika förmögen som 1700-talets franska aristokrati att störta sig själv.
Delvis kommer nog EU genom sin marknadsliberalism att slå på ändan, men det gäller att få bort den där parasitära och hysteriskt slående jätten Gluff-Gluff också. Den härskande klassen kommer inte frivilligt att avträda från scenen. Det är därför som jag är väldigt undrande inför någon sorts vänsterstrategi som gör att man dels vill bli invalda i EU-parlamentet, dels samarbeta med social-EU-kraterna i Sverige och därmed vara bunden till deras politik i riksdagen, samtidigt som man samtidigt antas driva kraven på utträde ur EU utanför riksdagen. Tre linjer är ibland två för mycket.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Falkvinge vs. etablissemanget 1-0, Anders_S skriver Nya opinionsundersökningar varje dag, Cvalda skriver TRAMS på AMS, kamratwot skriver Nöff Nöff, Björn Nilsson skriver Ny stjärna på blogghimlen
Borgare har aldrig haft svårt för att arbeta med tre linjer åt gången, eller ännu fler. De har lärt sig genom business att man kan arbeta med rollfördelning - A gör ett, B gör ett annat, C gör ett tredje, och det samlade resultatet blir något som skiljer sig från vad alla dessa gör.
SvaraRaderaSom det uttrycktes av den geniale liberale statsmannen Camillo di Cavour på 1800-talet: "I kampen för Italiens befrielse finns det en revolutionär möjlighet och en reformistisk. Jag är för båda." Själv ägnade han sig åt reformism men han stödde revolutionära uppror i Italiens småstater.
Till viss del handlar det om att inte skriva upp den egna handelsvägen till Den Enda Rätta Linjen som dömer alla andra till att vara förrädiska.
När ska vi lära oss samma sak?
För vänsterns del är ju problemet att den helst bör undvikas att korrumperas av det system som borgarna är en del av och därför inte drabbas negativt av. Den parlamentariska delen av vänstern kommer raskt att anpassa sig och bli korrumperad inom ramen för den borgarstat som den måste avskaffa för att inte bli just korrumperad.
SvaraRaderaOlika klasser, olika moral.