En liten historia från förr (påhittad)
Tänk en uppjagad diskussion mellan ett par politiskt intresserade ungdomar på vänsterkanten omkring 1970. Till slut drämmer den ene till med ett ilsket:
- Du är en galen revisionisthund!
Då blir den andra riktigt arg, ledsen, eller vad som helst, och svarar:
- Vadå, varför säger du det, jag är väl ingen revisionist heller!
Idag torde en diskussion av denna typ förefalla obegriplig. Det är ingen (vad jag vet i alla fall) som talar om revisionister eller revisionism längre. Man kan ta det som ett faktum helt enkelt: ord kommer och går. Men man kan ju fundera "varför?" också, vilket jag har gjort.
Eduard Bernstein, ärkerevisionist, 1850-1932
Revisionismens ursprung
Mannen på bilden, tysken Bernstein, brukar anges som revisionismens upphovsman. I det kejserliga Tyskland ägnade han sig åt att försöka göra om, revidera, marxismen till något annat och mer lättsmält i en situation där den socialistiska revolutionen inte verkade stå för dörren. Fast i stället för att helt vända sig bort från socialismen, vilket borde ha varit mer konsekvent, flyttade revisionisterna det socialistiska målet bort i en oerhört avlägsen framtid.
På så vis kunde de fortsätta att ha sina positioner i den socialistiska arbetarrörelsens olika grenar, de kunde vifta med några röda flaggor vid lämpliga tillfällen - men i praktiken var de integrerade i det borgerliga samhället. Detta var folk som talade om socialism ibland men som i praktiken inte gjorde något för den. Lenin skällde på Bernstein och hans meningsfränder så det dånade om det. (För den som undrar kan påpekas att Lenin tillhörde den icke-revisionistiska delen av den socialistiska rörelsen, den del som bland annat var emot att socialisterna skulle ställa upp för "Fosterlandet" under Första världskriget och slakta arbetarna i andra länder.)
Och så över till Sverige och nyare tider ...
Om vi hoppar fram till tiden för den tänkta diskussionen i inledningen så fanns de här tendenserna kvar även i Sverige för 35-40 år sedan. Hos socialdemokraterna var det väldigt svagt: socialismen stod kvar i partiprogrammet och det var lite röda fanor ibland, men annars ingenting.
Vänsterpartiet på den tiden hette Vänsterpartiet Kommunisterna och var några snäpp radikalare, men i praktiken hade man nog fallit för den revisionistiska lockelsen redan innan Andra världskrigets utbrott. Partiledare omkring 1970 var C-H Hermansson, och de unga revolutionärerna (som inte gillade revisionismen) kunde avfärda hans parti som "hermanssonrevisionisterna". Som revisionister försökte VPK-arna sitta på såväl den borgerliga som den socialistiska stolen samtidigt - men i praktiken satt de nog mest på den borgerliga. Och internationellt angreps "sovjetrevisionisterna" av den marxist-leninistiska rörelsen med Kina i spetsen. Inget dalt med avvikarna!
Och nu över till en samhällsvetenskaplig modell
Men sedan avtog kritiken. Dels kan det ha berott av att den revolutionära vågen från tidigt 70-tal ebbade ut, men det hände kanske något annat också. Och här tänkte jag göra min egen tolkning genom att hänvisa till Marx, Engels och Kommunistiska Manifestet.
Manifestet är ju en stridsskrift från 1847/1848 men råkar också innehålla en modell för hur samhällen utvecklas under historien. Skissartad är den förvisso, men kan användas.
Angående det borgerliga samhället så innehåller det mängder av olika grupper, men det sker en renodling med två tendenser som löper parallellt: dels sker en koncentration till motpolerna bourgeoisie och proletariat, dels kommer andra grupper (bönder, hantverkare etc) att orientera sig mot de två polerna eftersom de inte kan existera självständigt längre. Det är utvecklingen av samhällets produktiva bas som driver fram den här utvecklingen.
Med andra ord: mellanlägena rensas bort, extremerna finns kvar. Antingen bourgeoisie eller proletariat, inget annat! Bland mellanlägena kan man återfinna just revisionisterna, de som skulle sitta på två stolar samtidigt. Nu är det så långt mellan stolarna att inte ens den bredaste revisionistbak klarar av att överbrygga gapet - och så försvinner de! (Försvinner över till det borgerliga lägret där de hör hemma, förmodligen!) Den samhälleliga situationen som från slutet av 1800-talet och fram till senare delen av 1900-talet kunde skapa den revisionistiska strömningen finns det inte mycket kvar av längre, den dör bort, och därmed kan folk sluta skälla varandra för revisionism!
Om det här är en bra tolkning vet jag inte, men det är ett försök i alla fall!
Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Streck i debatten (bildningsdebatten), 1915 skriver Nyhetstips #1, Anders_S skriver Ingen borgfred - öka istället kritiken, MJE skriver Stalingrad - skuggor som förföljer oss, andread0ria skriver Thatcherismen trettio år
Grupper som studenter m.fl. vilka tidigare varit skyddade (förvisso har "en fattig bondestudent" alltid funnits, men när(om) de tog ut sin teologie/juridikexamen i Lund/Uppsala kunde de se fram mot ett skyddat liv på en prästgård någonstans eller som domare i ett häradsting) har helt tappat sin status och halkat ner i en del av proletariatet. Förvisso i en speciell ställning jämfört med många andra grupper beroende på vilken utbildning man läser (förmodligen den största gruppen fattiga som "gör klassresa" om man enbart ser till inkomster från CSN mot en lön i ett vanligt yrke) och nog finns det gott om mer eller mindre öppna potentiella strejkbrytare. Men man är inte längre en liten grupp om ett par tusen med huvudsakligt ursprung i samhällets övre skikt. Det är nog här man ser omvandlingen av mellanskikten till lönearbetare som tydligast, i och med att studenterna idag blivit till en gigantisk arbetskraftsreserv som utnyttjas allt mer intensivt.
SvaraRaderaNär jag kollade lönestatistik för några år sedan var det klart;
SvaraRadera1. att tjänstemän inte längre fick något extra för att de hade gymnasieutbildning (det antas man ha och det betalas därmed inte något för, samt
2. att "utbildningspremien" för akademiker sjunker raskt. En akademiker på "rätt jobb" får fortfarande bättre betalt, men marginalen mot övriga tjänstemän krymper.
Proletarisering med andra ord. Ju fler som utbildas, desto lägre blir styckpriset på de utbildade personerna.
Vill man utbilda sig idag kan det nog vara värt att satsa på något exklusivt hantverk.
Vart de tog vägen? Ja det vet jag inte men den politiska historierevisionismen lever väl och frodas i högsta grad i alla fall!
SvaraRaderaJaja, men historierevisionism är ju en helt annan sak. På en del håll tror jag att det helt enkelt betyder olika infallsvinklar att beskriva historiska händelser, men här har det ju fått närmast betydelsen av folk som försöker förklara bort vad nassarna hade för sig under kriget.
SvaraRaderaTycker att dina funderingar är intressanta Björn, och det ligger nog något i dem.
SvaraRaderaVill minnas att Robert Reich (som du refererar till i nästa bloggpost) skrev en bok som hette Arbetsmarknaden under 2000-talet eller något liknande. Där pekade han på hur kategorin "symbolhanterare" stadigt såväl växte till som blev allt rikare. Idag, skrev han cirka 1990, omfattar de ca 20 procent i i-länderna och kanske 5 procent i resten av världen. Det är de som utgör den politiska basen för multimiljardärernas kampanj för s.k. ekonomisk frihet. De stöder den för att de tjänar på den.
SvaraRaderaSymbolhanterarna har dessvärre stor makt även inom de organisationer som en gång talade för folkmajoritetens intressen. Jag misstänker att den avtagande radikaliteten beror på att de symbolhanterare som befolkar partier, fackföreningar etc, inte har någon önskan om större förändringar. Helt enkelt för att de har det så bra som de har det.
Jag vet inte vad Reich exakt menade, men symboler eller inte så måste ju någon tömma papperskorgarna också. Men om man antar att dessa symbolanalytiker helt enkelt är bra på att "tolka tidens tecken" kan man väl räkna in dem i den "kreativa klass" som en som heter Florida lär ha skrivit om (har honom på läslistan i en odefinierad framtid!). Folk som kan slingra sig framåt inom rådande system men som inte ser mycket längre än vad näsan räcker.
SvaraRaderaDu skriver om reivisionismen av Marx, som Eduard Bernstein blev berömd (och beryktad) för. Han reviderade Marx teoretiskt, men i praktiken hade det starka tyska socialdemokratiska partiet genom sin ledning redan gjort så.
SvaraRaderaIroniskt nog doktorerade Bo G Gustafsson - vår ledande kamrat i KFML och senare SKP - i ekonomisk historia just på Bernstein. För att senare i livet bli en framträdande socialdemokrat, dvs revisionist enligt sin tidigare uppfattning (grundat på forskning).
Så kan det gå. Vad som händer nu i världen kanske tvärtom gör några revisionister till revolutionära socialister. Vem vet?
Ja, Bo Gustafsson var med om att bryta med det "gamla" revisionistiska SKP men hamnade efter en uppslitande fajt (tror jag det var, jag var inte med bakom kulisserna) hos socialdemokraterna. En ytterligare historisk ironi är kanske då att en av de som kickade ut honom från det nya revolutionära SKP (hur det nu var med den revolutionära andan där) var den stridbare fackföreningsmannen Sture Ring, som senare själv blev chef på det numera inte ens revisionistiska Vänsterpartiets Centrum för Marxistiska Studier, CMS. Att skälla på revisionismen garanterar tydligen inte att man själv inte ramlar dit om man inte ser upp!
SvaraRadera